Brunos krönika: Å dä hörs la på dialekten – Del 1

Christer Malmborg som hantverkaren Lage. Bild: David Alin

”Äpplakauka mä vaniljasåus, dä sulle smauka dä va?”

Nej, det är ingen replik tagen ifrån någon Åsa Nisse-film. Detta är småländsk dialektal verklighet. Min bror Tommy fick tillsammans med en kompis höra det när de gick in på en gård vid sjön Flaten för att köpa fiskekort. Det är inte så hiskligt längesen.

Gammaldags Hillerstorpsdialekt! I den kan även förekomma förvrängningar av språket som ”Baksia och framsia på bräa” (Baksidan och framsidan på brädan).

Ja, dialekt tillhör det finaste och roligaste med mitt Småland. Tyvärr har de dialektala variationerna blivit allt färre. Den tekniska utvecklingen har nått in i skogsdjupen. Alla påverkas av rikssvenskan som oavbrutet strömmar ut från media. Sådana här äpplakauka – mä – vaniljasåus – idiom är tråkigt nog på väg att försvinna helt ur det svenska språket. Det blir mer och mer språkligt homogeniserat.

Jag var nyligen och besåg Tofterydsrevyn. En enormt charmig och rolig föreställning! Speciellt Christer Malmborg var fantastisk. För mig får han gärna – om han vill –  axla den gamle revykungen Sven Slättengrens mantel. Har du inte sett och hört Christer Malmborgs makalösa utlevelse av hantverkaren Lage och hans blues så har du ett guldstycke kvar att bocka av på din 10-Bucketlista.

Jag har inga nämnvärda kopplingar till Tofteryd, men jag känner igen de lokala händelserna. Och så är det detta med mentaliteten och dialekten. Som bördig från Gnosjö kände jag igen mycket. Bara ett ord som ”mösavatten”. Då tänkte jag på en gammal kompis i Gnosjö som fick utstå namnet ”Bosse på mösen” därför att han bodde vid en mosse och hans far redan var titulerad ”Martin på mösen”.

Bruno Franzon. Arkivbild: David Alin

I en recension av min debutroman ”Lodjursträdet” ställde Yvonne Teifell på JP sig frågan: ”Men pratar man verkligen så fult i Gnosjö? Säger man ´Jumla´?”

Jag blev förvånad. Jag har lyssnat mycket på mina morbröder och andra äldre Gnosjöbor. De pratade sådär. I min dialog i romanen hade jag ändå hållit igen på de allra mest breda uttrycken. Till exempel ändrade jag och min förläggare på ordet ”swatta” till det mer lättförståeliga ”svatta”. Ändå var ju ”swatta” rena rama akademisvenskan i jämförelse med det som somliga ortsbor sa: ”schwåtta”.

”Jumla” är ett dialektalt ersättningsord, en eufemistisk mildare form av svordom. Den förekom bland Missionsförbundare. Nu tror jag inte ordet används ens där särskilt ofta. Eller? I Pingstkyrkan, där jag själv har ett förflutet, brukade man understundom dra till med ”för gaalet!” i stället för det vanliga svavelosande.

Dialekten har kunnat skifta mellan olika närbelägna ställen – en följd av att världen var mindre förr. Vilket den naturligtvis egentligen inte alls var. Men den upplevdes väl så på den tiden när inte teve, mobiler, datorer och Internet fanns. Dessa dialektala variationer inom begränsade områden uppstod på luffarnas och hästskjutsarnas tid.

I Mobäck i nordöstra kanten av Gnosjö samhälle talades det nåt som skämtsamt brukar kallas ”Mobäckianska”. Farsan brukade om den rotvälskan raljera på indiansvenska: ”Mig inte komma från Gnosjö, mig komma från Mobäck!”

Låt mig ta några exempel till som sticker ut…!

Från byn Hagshestra utanför Gnosjö kunde det låta: ”Va pläsa du stä?” (Vart ska du ta vägen?)

När fotbollslag var på besök på Liavallen i Kullarp (Kulltorp) lär det ha hörts från hemmapubliken: ”Häv er i åa!”

Och jag hörde om en pojke från Kulltorp som vid en idrottstillställning beklagade sig över att han hade så ont i benet, dialektalt omformulerat till ”Ja ha så ont i hasa!”

En del äldre Gnosjöbor (för att inte tala om Smålandsstenarbor) har kunnat vränga till orden med bland annat diftonger och långa vokaler. Det gav säregna resultat. Farsan brukade härma en jägare från Sjöarpstrakten: ”Hunnan hade waelpat. Hon hade fått en schwåtte å en wiite å en graue waelp.” (Hunden hade valpat. Hon hade fått en svart och en vit och en grå valp.)

Ett annat festligt uttryck som jag vuxit upp med och som används i både gammal gnosjöitiska och värnamoitiska är ”lu” – som betyder pojke. Säger jag ”lu” nu till någon knatte här på Vråen så tror väl denne att jag avser någon vietnamesbördig yngling. Kanske han i Värnamo Södra: Anders Luu.