Brunos krönika: Det fanns en man som hette Karl-Erik Karlsson

"Han berättade att han arbetat som flyttkarl. Många strapatser var det i trapporna. Med bärning av pianon och sånt. Det handlade mer om teknik än fysisk råstyrka, sa Karl-Erik." Bild: Press

Det är inte alltid som man får säregna fina möten med människor som man träffar för sista gången i livet. Ändå har det hänt – lustigt nog – flera gånger i mitt liv. Möten med människor som inte långt därefter har avlidit.

Som till exempel mötena med en av mina f.d. grannar: Karl-Erik Karlsson. Han var en gladlynt och sympatisk man, strax över 70.

Men han verkade mycket ensam. När jag gick förbi ute på loftgången såg jag honom ibland sitta i köket och lägga patience för sig själv eller käka Bullens pilsnerkorv med bröd. Karl-Erik Karlsson var en fridens granne. Han gjorde inget väsen av sig, störde aldrig.

En dag mötte jag honom i trappuppgången. Han stod och hämtade sig på trappavsatsen, halva trappan upp. Andfådd. Jag stannade upp och frågade hur det var med honom. Han hade svår känning av kärlkramp. Ändå tycktes han på gott humör. Det hade han alltid. Åtminstone visade han inte utåt sett något av sjukdomarnas terror. Gnällde, det gjorde han aldrig!

Där stod vi mitt i trapphuset med den fina akustiken och samtalade en bra stund, Karl-Erik Karlsson och jag. Han berättade att han arbetat som flyttkarl. Många strapatser var det i trapporna. Med bärning av pianon och sånt. Det handlade mer om teknik än fysisk råstyrka, sa Karl-Erik.

Bruno Franzon. Arkivbild: David Alin

Karl-Erik var i denna stund märkvärdigt öppenhjärtig. Hans själs dörr stod på vid gavel. Men inget tycktes känslosamt för honom, hans framställning var saklig. Som bekännelsen att han en gång i tiden hade varit slav under alkoholen. Kanske var det detta hans hårda leverne som senare gav honom en massa sjukdomar. Högt blodtryck. Kärlkramp. Diabetes. Psoriasis. Ja, säg allt vad karln led av… Rökte gjorde han ändå.

Från ett tidigare äktenskap hade Karl-Erik Karlsson… jag minns inte riktigt om det var sju, åtta eller rentav nio barn. Han hade i alla fall fortfarande kontakt med sin f.d. fru.

Tiden stod stilla ett tag där i den kala trappuppgången.

Jag kunde förstås inte veta exakt var det kom ifrån men det kändes tydligt någonstans inom mig som om mötet var betydelsefullt. Jag tror att alla möten egentligen är viktiga men vissa känns extraordinära och kan ibland långt senare blottlägga sina unika meningar för oss.

En kort tid efter detta möte segnade Karl-Erik Karlsson ner i en förmodad hjärtinfarkt när han precis lyckats kämpa sig uppför trappan till loftgången och skulle gå in i sin lägenhet. En annan granne, Regina, upptäckte Karl-Erik liggandes död på loftgångsgolvet. Hon blev chockad och knackade på min dörr för att få hjälp. Men jag, nattarbetaren, låg och sov som ett obekymrat murmeldjur. Bara cirka femton meter från den döde Karl- Erik Karlsson!

Något säger mig alltså att det fanns en djupare mening med mitt möte med Karl-Erik Karlsson i trappuppgången bara några dagar dessförinnan då han öppnade upp sig om sitt liv för mig. Bland annat kanske för att denna krönika skulle bli skriven…

Ett litet ljus av insikt flammade upp inom mig:

Vi människor föds, mognar, åldras och dör. Jag kände att allt är som det ska vara. Det finns egentligen inget att frukta. Jag tänker på Göte Strandsjös sanningssång:

”Mötas och skiljas är livets gång. Skiljas och mötas är hoppets sång.”