Brunos krönika: Det skrattlustiga väckelsemötet i Kallhäll

I dag berättar Bruno Franzon om ett skrattfyllt väckelsemöte. Pressbild

Jag måste berätta om ett ovanligt väckelsemöte som jag och min vän Magnus Karlström en gång deltog i hos församlingen Kraftkällan i Kallhäll i Stockholm.

Mötet var länge stillsamt men i slutskedet hände något märkvärdigt. Mötesdeltagare började skratta konstigt. Som om de andats in lustgas. Jag fick veta att det brukar kallas ”andlig fylla”. Flera personer i möteslokalen tappade balansen, dråsade omkull.

Jag såg en tjej krypa fram till podiet på alla fyra som ett djur.

En annan tjej kallades fram av pastorn. Hon la sina händer på en annan kvinnas rygg i det att hon MORRADE!!! Långsamt – med ett visst motstånd – föll kvinnan skrattande ner till golvet.

Hur uppstod egentligen dessa fenomen?

Vad de än hade för betydelse för deltagarna så tycker jag att de kändes främmande och bisarra. Den andlighet som jag känner tillhörighet i är av annan art. Inte för att jag vill ha högkyrklig allvarsamhet jämt, men jag vill se värdighet i kyrkorummet. Samtidigt älskar jag som gammal f.d pingstvän utlevande bön och lovsång!

Jag såg också en kvinna som dansade runt i lokalen iförd en guldig klänning. Jag har senare fått veta att det handlade om så kallad profetisk dans och själavårdsdans. Det påstås att dansen utlöser helande. Och jag såg mötesdeltagare som stod och viftade glatt med flaggor. Som barn på nationaldagen. Jag vet inte vad det betydde men antar att det handlade om ett speciellt sätt att ära Gud.

Källarlokalen i Kallhäll var fylld av entusiasm och hänryckning. Men de där obalanserade trosuttrycken har jag inte ens alltid sett ute bland världsfurstarna på krogen alkoholvåta lördagsnätter.

Bruno Franzon. Arkivbild: David Alin

På 1970-talet föll folk till golvet i frikyrkorna. Anden ansågs utgjuten över Köttet. Numera händer inte detta så ofta i de ”vanliga” kyrkorna i Sverige. Fenomenen lever mest kvar i de karismatiska trossamfunden. Som i Arken i Kungsängen.

Jag vet också att fenomenen förekommer i fria kyrkor i både Afrika, Asien och Sydamerika. Om människor tror på det här och mår bra av det så tänker jag bara: Okej, låt dem hållas! Var och en får väl bli salig på sin fason så länge inget brottsligt begås. Essentiellt ser jag det dock som egenartade uttryck som inte på något sätt är relevant för en levande tro.

Jag tror att de här märkliga uttrycken kan komma sig ur en kombination av andliga, psykologiska och kroppsliga processer och att de egentligen inte är vare sig goda eller onda. Kan det vara kopplat till oförlöst sexualitet? Det är möjligt, men jag vet inte. En av mina vänner trodde det. Han har berättat för mig att när han varit på så kallad frigörande andning så har exakt samma skrattfenomen uppträtt hos vissa av deltagarna under sessionerna.

I min bibel kan jag inte hitta några sådana här yttringar hos Jesus. Han beter sig värdigt. Detta är till vägledning för mig. För en kung ska väl för Guds skull inte dråsa omkull, morra och krypa i kyrkan eller templet. Inte kungens lärjungar heller.

Överlag tror jag att människor skräms av att se människor i Guds heliga tempel bete sig som apor, föra oväsen och kalla det ”strid i andevärlden”.

Församlingen Kraftkällan fick senare stänga lokalerna i Kallhäll och övergå till att bli husförsamling. Jag känner inte till orsaken. Men att det gick livat till i den där källaren, det är ingen överdrift! Det var ett andligt zoo med utdelning av Risi Frutti till alla deltagare i mötespausen.