Brunos krönika: Döden, döden, döden – Eller – When the saints go marchin in

Bruno Franzon. Arkivbild: David Alin

Med orden ”Döden, döden, döden”, brukade Astrid Lindgren och hennes syster Ingegerd inleda sina dagliga telefonsamtal. Därmed var det värsta samtalsämnet avklarat. Som efter en utsagd trollformel. Ett sätt att avdramatisera det oundvikliga, acceptera att så här är det. Ett sakligt konstaterande utan sentimentalitet.

Men Astrid tröstade också barn och vuxna med sitt bevingade uttryck ”Vi ses i Nangijala”. Jonathans ord till den dödsfruktande Skorpan (Bröderna Lejonhjärta) har etsat sig fast i oss och finns som bekant i många barns dödsannonser.

Nu på Alla Helgons Dag minns vi våra nära anhöriga döda. Många besöker gravarna på kyrkogården, tänder ljus. Men jag gör det inte, eftersom de flesta av mina kära finns på Gnosjö kyrkogård och jag väljer att stanna i Värnamo denna dag.

Det är inte heller nödvändigt att färdas några jordiska mil för denna manifestation. Ty mina döda vänner finns i mitt hjärta, mitt medvetande. De är definitivt inte i den svarta myllan bland maskar och kryp, de är i en annan värld. Mycket närmare än vad vi tror.

En Allhelgonadag sa jag till min far: ”Det är som om ljusen på kyrkogården står i förbindelse med stjärnorna på himlen. Som om de kommunicerade!” Pappa var en saklig man som sällan eller aldrig gav uttryck för någon gråtmildhet. Hans kommentar löd innerligt bara: ”Det var vackert sagt”.

När jag nu drygt trettio år senare tänker på det där korta far-son-samtalet så inser jag dess eviga värde. Min far har också han för längesen sällat sig till den osynliga kosmiska pilgrimsskaran.

Rädslan för döden kan vara en stor livshämmare. Den skräcken kan hindra oss från att leva och utvecklas. Jag vet många som försöker undvika bara tanken på vad som inte går att undfly. Egentligen är att dö lika naturligt som att födas. Vi ska alla den vägen vandra, som det i all hast brukar sägas.

Personligen fruktar jag inte döden. Däremot är jag ibland rädd för att till exempel få en stroke, förlora både kroppsliga och mentala färdigheter. Åh, att inte kunna skriva, läsa. Vilket helvete!

"Det går knappt att se i mörkret när vi tar oss fram i landskapet. Men på kyrkogårdarna lyser ljusen för de döda. Vackert så." Arkivbild: Sara Mejving

Förra veckan avled en av våra största rockstjärnor: Jerry Lee Lewis. Mannen med hits som Whole lotta shakin´goin on och Great balls of fire. Inför döden sa Jerry Lee att han var redo att möta Jesus. För otaliga människor är detta inget amerikanskt pålagt scenario, ingen Disneysaga. För troende – och jag skulle vilja säga, djupt verklighetssinnade, är det en realitet. Tro´t om ni vill. Eller inte.

Alla behöver tröst och hopp. Utan bröd och vatten försmäktar vi och dör snart. Utan hopp är vi redan döda. Eller som Fjodor Dostojevskij formulerade det. ”Att leva utan hopp är att upphöra att leva.”

Novembernatten är svart; alla dessa multnande gula, bruna löv, regnmättat dis överallt. Från Värnamos enorma kajmoln hörs ett frenetiskt tjattrande: Kja! Kja! Kja Kja! Det går knappt att se i mörkret när vi tar oss fram i landskapet. Men på kyrkogårdarna lyser ljusen för de döda. Vackert så. Det tyckte min far och det tycker han kanske också JUST NU. Han var en realistisk och saklig man.

När jag cyklar längs Norra kyrkogården och blickar in mot alla de flammande små ljusen kommer jag att tänka på poeten Karl Vennbergs diktsvit Rekviem. Jag skulle kunna tänka mig de här orden på min egen gravsten:

Döden är bara törnsnåret
kring genomlysta blommor
det mörka smycket
som ger oss tillträde till festen