Brunos krönika: Elefantmannen

Joseph Merrick, även kallad "Elefantmannen". Bild: Wikipedia

Jag har sett många bra och vettiga filmer vars konstnärliga och mänskliga kraft gjort avtryck inom mig. ”Elefantmannen” (1980) av David Lynch är en av dem.  Jag har sett den flera gånger. Första gången var på en biograf i Jönköping när jag gick på Södra Vätterbygdens folkhögskola.

Filmen gestaltar ett gripande människoöde i slutet av 1800-talet i England. Den handlar om mänsklig förnedring och värdighet. Joseph Merrick, lysande rolltolkad av John Hurt, lider av en sällsynt sjukdom som har deformerat hans ansikte. Som människa behandlas han som skit, han förevisas på cirkus som freak. Människor skrattar rått åt mannen som enligt myten fått sitt ansikte vanställt efter att ha blivit nertrampad av elefanter. Pöbeln söker upp honom, försöker göra honom illa.

Ingen vet vilken intelligent och ädel själ som döljer sig bakom Elefantmannens svårt missformade skallben. (Vi ska ha i åtanke att det här är en saga där filmmakaren David Lynch tagit sig konstnärliga friheter som går utöver hur det i verkligheten tillgick.)

Efter mycket elände tar en vänlig läkare, Frederick Trevis, sig an Joseph Merrick och ordnar permanent boende åt honom på London Hospital.  Han blir en kändis och förs in i de övre samhällskretsarna där han respekteras för sina goda gentlemannamässiga manér, bildning och konstnärliga begåvning. Han skriver både prosa och poesi och bygger skickligt miniatyriska versioner av bland annat kyrkor.

I slutscenen kan vi se när Joseph Merrick går till sängs. Han har fått det rätt bra, blir respektfullt och värdigt behandlad. Han försöker sova som en ”vanlig” människa. Troligtvis blev tyngden av hans överdimensionerade huvud för tungt och hans nacke bröts.

Bruno Franzon. Arkivbild: David Alin

Det här är en av de där filmerna som mycket väl kan lysa upp i kyrkor och tempel världen över, visas där som en visuellt gestaltad predikan om Livet. Jag tror att det mänskliga medvetandet faktiskt växer en smula av en sådan film.

Vi kan välja gott eller ont, vi kan välja att vara medkännande eller att mest tänka på bara oss själva. Vi kan som cirkusdirektören i filmen låta pengarna styra i stället för att som läkaren empatiskt rädda Joseph Merrick från en förnedrande tillvaro.

Inga jämförelser med ”Elefantmannen” men i skolan, på högstadiet, blev jag själv emellanåt ordentligt mobbad. Retad sa man på den tiden. Varför vissa av de ”tuffa” killarna gjorde mig till åtlöje, det vet jag inte. Min klasskamrat Janne Vestlund från Kulltorp sa en gång.” Jag tycker att det är taskigt att de retar dig Bruno, det finns ju INGEN som helst anledning!” Sjyst sagt. Nej, varför en del väljer att vara elaka och andra avstår från att bejaka demonernas språk och flatskratt är egentligen oförklarligt.

”Elefantmannen” av David Lynch är en film som jag skulle kunna se tillsammans med Jesus i biomörkret. Jag kan se Jesus lidande i Elefantmannens lidande. Jag kan i mina bästa stunder se och delvis identifiera mig med andra människors lidande.  Vi väljer. Att kunna vara empatisk och ha en vilja att lindra, hjälpa  och försöka befria människor från bördor och problem är det som gör oss till människor. Att som den cyniske cirkusdirektören sälja ut Mr Joseph Merricks kropp, själ och olyckliga öde är inte att vara sann människa. Naturligtvis inte heller att som många andra gjorde begapa och skratta åt honom. Så gjorde man åt Jesus också. Och så gör man i mobbarnas ynkliga hop än i dag.

Ingen är så god som hen tror sig vara. Och ingen är så genomond som många tror om någon. Detta visste vår egen Gustaf Fröding när han skrev ”En fattig munk i Skara”. Läs gärna den dikten!

Jag säger som den lille rymdmannen E.T i  Steven Spielbergs matinéföreställning: ”Be good!”