Brunos krönika: En äkta labrador i paradiset

Labrador. Arkivbild: Mikael Breding

När Hasse ”Kvinnaböske” Andersson sjunger ”Får man ta hunden med sej in i himlen?” är det inte bara humoristiskt utan också med en varm känsla av äkthet, som ett naivt och fint uttryck för många hussars och mattars innerliga önskan.

Sorgen efter en hund kan gå nästan lika djupt som sorgen efter en människa.    

Det är inte svårt att föreställa sig en lycklig jycke i nåt paradis. Om du tror på änglar så kan du säkert också föreställa dig hur de beundrande vibrerar lite med sina vingar över den här jovialiska hundlivligheten och ser den som en stor tillgång.

Trofasthet. Vilket fint gammalt ord! Trofasthet är inte någon särskilt framträdande egenskap hos människorna i vår tid då fasta relationer växlar lika snabbt som mobiltelefoner byts.

Hunden kan uppfylla våra önskningar efter en mera okomplicerad gemenskap än den mänskligt komplexa där lögner och missförstånd ständigt ligger på lur under ytan. Hundar ljuger aldrig, skvallrar inte och startar inga illvilliga förtalningskampanjer, inga krig. Somliga av dem kan te sig som närmast sociala genier. Det finns inga särskilda krav på vett och etikett och det gör inget om husse omges av en air av tragik, luktar svett och öl och har feta, blänkande finnar över hela fejset, bara det är pålitliga gamla husse som klappande berömmer och fjäskar med en och annan sockerbit eller smarrigt märgben.

Vi behöver bara ge oss ut på stan och rekognoscera lite för att upptäcka och förstå vilka relationsband som kan uppstå mellan hund och mänska. Ibland tycks det mig som om de till och med liknar varandra. Kanske har dessa likheter uppstått genom att de levt länge tillsammans i kärleksfull gemenskap, speglat sig i varandra. Eller kanske det helt enkelt är för att specifika hundraser passar synnerligen väl med vissa personligheter?

Jag minns med värme cykelreparatören Ragnar Andersson här i Värnamo. I hans trånga, skitiga cykelverkstad på Växjövägen (som nästan nådde kultstatus och som egentligen borde ha K-märkts) hade han sällskap av sin Ricky, en vacker svart labrador.

Ragnar var inte känd för att vara blödig precis men en gång… Välmenande men litet tanklöst råkade jag en gång fråga om Ricky var en ”blandras, en byracka”. Då högg det till i Ragnar och han gav svar på tal, grymtandes:  ”Nä, för tjyven… dä ä en äkta labbradå!”

Det kändes alltid skönt när man steg in i den där cykelverkstan och Ricky mötte en med sin varma blick och sävliga tillgivenhet. Där kunde jag stå en stund och få några tassar äkta labbradårisk kärlek medan Ragnar skruvade färdigt med skiftnyckeln och grymtandes och rätt märkligt på ett akrobatiskt vis kröp ut under ramen på nån upphängd cykel.

När Ricky dog sörjde Ragnar djupt. Nu är också Ragnar död sedan många år och bakom den gamla cykelverkstadens fönster gapar det tomt och svart. Man kan alltid hoppas att de har fått skaka tass igen, Ragnar och Ricky – i labradorernas och de händiga cykelreparatörernas eget paradis.