Brunos krönika: Glöm inte benskydden, grabbar!

Som liten parvel brukade jag spela vänsterback i Gnosjö IF:s knattelag. Mitt förhållande till fotboll var italienskt, det vill säga rent religiöst. Bollen var min vän, en ständig följeslagare. Vid sidan om de fiktiva figurerna i serietidningen Buster, som till exempel Benny Guldfot, beundrade jag Pelé och Bobby Charlton. Min största idol var Ronny Hellström.

Det må vara preskriberat för länge sedan men sanningen ska stå skriven: I en oförglömlig fotbollsmatch mot Forsheda 1971 höll jag på att ställa till det för hela Gnosjö IF: s knattelag… ”Glöm inte benskydden, grabbar!”, sa vår lagledare till oss nere i omklädningsrummet på Valhall. I den svarta väskan med solida järnbeslag låg de för pojklagsspelare obligatoriska benskydden. Jag visste inte då att det var regel att spela med dem och ville helst springa utan. Ryktet förtäljde inte heller att Forsheda skulle vara något brutalt benknäckargäng.

Och vi sprang ut på Valhall. Lyckligt insöp vi den heliga doften av nyklippt gräs och liniment.

Pelé

Vi var de gulsvarta. Gula tröjor och svarta byxor. Precis som Grimsås och Elfsborg. (När vi tränade brukade jag ibland vara klädd i Hammarbys dräkt som jag lyckats tjata till mig av farsan i en sportbutik i Borås. Jag tyckte Bajens dräkt med den där svartgulrandiga tröjan och de svarta byxorna var urtjusig!)

På Valhalls läktare fanns det en liten hejarklack. Det var tidigt 70-tal och ingen tordes skandera ”Krossa…!” eller ”Domarjävel!” Nej, supporten tog sig fortfarande uttryck i käckt hurtiga hejaramsor som ”Här var det livat, här var det glatt, här var det blommor i morsans hatt – Gnosjö! Gnosjö! Gnosjö!”

Matchen blev jämn. Roland Sigblad gjorde enda målet som gav oss segern. Själv var jag nöjd med min specialitet: glidtacklingarna. De kompenserade mitt lite sävliga spelsätt som vänsterback och satte effektivt stopp på Forshedas snabbe högerytter. Mina glidtacklingar var av den sjysta sorten. Jag gick aldrig hårt åt, inga dubbar fientligt riktade mot dyrbara knatteben. Nej, jag var helt enkelt bra på att läsa motspelarens avsikter och gled – som ordet beskriver – liksom mjukt och följsamt ner på gräset och bröt genom att klockrent träffa bollen.   

Vi jublade över premiärsegern. Men varför var det en sådan uppståndelse på mittplanen, och även nedanför läktaren? En hel drös med exalterade Forshedaknattar stod och stampade och diskuterade med domaren, han som kallades ”Nålen”. De gestikulerade vilt och pekade ideligen bort mot… MIG!  En av dem sprang fram till mig, kraxandes:

”Du har ju inga benskydd, trean! Fattar du inte att det blir omspel?
”Omspel?” svarade jag förvånat.
Och så kom ”Nålen” fram, frågade:
”Bruno, har du spelat utan benskydd, eller?”
”Jag har haft benskydden på nästan hela matchen”, sa jag. ”Men precis i slutsekunderna så var det några av pojklagsspelarna som hojtade att jag skulle slänga till dom skydden. Och det gjorde jag!”
”Är det säkert det?” frågade ”Nålen” misstänksamt.
”Det hör du väl för fan att han ljuger!” pep ilsket en av Forshedaspelarna.

Elfsborg. Arkivbild

Jag undvek att stirra neråt benen, eftersom jag visste att strumporna var hopknölade ända ner till dojorna.

”Till vem gav du benskydden då?” stack ”Nålen”. ”Jag måste kanske skriva rapport. Sånt här kan räcka för omspel, fösstå du.”
”Jag tror att det var Karika.”

”Nålen” blåste i visselpipan och ropade till Ronny Karika:
”Ronny, har du fått några benskydd av Bruno?”
”Benskydd har jag fått men vem jag fick dom av vet jag inte” svarade Karika – räddaren i nöden.

Skuldmedveten lunkade jag ner till omklädningsrummet. En av lagkamraterna blängde på mig och fräste: ”Nu har du ställt till det!” Orden skar i mig som rakblad. Jag brydde mig inte om att duscha utan bytte snabbt om, försvann ut genom Valhalls grindar.

På den grusiga parkeringsplatsen vid foten av Snålåsen (så kallad på grund av dess förträfflighet som utsiktspunkt för fotbollsintresserade Gnosjöbor med ekonomiskt sinnelag) träffade jag på en av ledarna.

”Tror du att det blir omspel?” frågade jag oroligt.
”Det ordnar sig nog ska du se”, sa han. ”Världen går väl inte under för ett par benskydds skull…” Han verkade inte det minsta arg.

Men på väg hem uppför Idrottsvägen spred sig mörkret inom mig. Det värsta var inte att ha spelat en fotbollsmatch i knattelaget utan benskydd. Nej, det som verkligen plågade mig var vetskapen om min egen lögn. (Uppriktigt sagt så är detta en av få lögner som jag mig veterligt tvingats tillgripa i mitt hittillsvarande liv.) Och egentligen hade jag ju inte ljugit för min egen skull. Påtvingad av omständigheterna hade jag tvingats hitta på en nödlögn för kamraternas skull. Men efteråt funderade jag: Hur långt kan man egentligen gå i sin lojalitet till ett lag…?

Det gick några dagar. Inte ett ord knystades om händelsen. Något omspel blev det aldrig.

Nästa match var borta mot Bredaryd. Vi vann med 4–2. Samtliga spelare bar benskydd.