Brunos krönika: Händelser på Finnvedsvallen och Olympiastadion i Aten

Bruno Franzon. Arkivbild: David Alin

Jag har alltid tyckt om att besöka olika idrottsarenor. Inte minst Finnvedsvallen! Förutom att en får se fin idrott är arenorna ett slags sociala oaser. Precis som på bio och teater kan man bara sitta där bland folket och känna gemenskap, utan att egentligen behöva anstränga sig för att vara social. Det händer alltid nåt roligt. Folk är mer humorister än vad de tror. Och står man tillsammans med Kamrat 12:an så är det som att stå och gunga på ett skepp över Lagan med höghojtande vitblåa matroser och småländsk allsång.

Särskilt många huliganer har jag lyckligtvis genom åren inte sett till på Finnvedsvallen. Men jag har hört många okvädingsord; det låter inte som i kyrkan förstås. Anropningar till Belsebub är avsevärt mer frekventa än psalmer till Guds ära. Det är ju lite Synd.

Under pandemin kunde man i tevesändningarna även från ledarbänkar höra ett högljutt kacklande som sällan annars inte tränger igenom åskådarnas ljudvolymer.

Ibland kan det hetta till ordentligt… Jag minns en match i superettan då IFK Värnamo mötte Örgryte. Det var skarpt läge: IFK var tvungna att vinna eller spela oavgjort för att inte degraderas i seriesystemet. För Örgryte var det endast seger som gällde för att inte trilla ner i division 1.

Jag stod tillfälligt ett tag nära Örgrytesupportrarna. Om det var för att jag var klädd i vitblå IFK Värnamo-mundering eller för att jag ropade nåt ”Kom igen nu IFK!” vet jag inte, men plötsligt såg jag en ung grabb i ÖIS-hopen stå fientligt vänd mot mig bakom stängslet som åtskiljer bortasupportrarna från oss alla i Värnamo som äger en ko. Under den svarta maskeringshuvan stirrade två potentiella lustmördarögon på mig! Sedan sträckte göteborgaren ut fingrarna och vinkade mig till sig. Långsamma fingerkrökningar som på en vampyr.

Jag stod kvar. Killen fortsatte vinka. Utstuderat länge. Blicken mörk kring den fegskyddande svarta huvan. Men då fick jag nog av dumheterna och avlägsnade mig. Jag tänkte: Tack och lov att det finns galler i vår värld!

Matchen slutade förresten 0-0, IFK klarade sig på det kvar i superettan. Örgryte föll ner en division.

Mest minnesvärt från denna dramatiska match var annars en mirakulös enhandsräddning av den högtflygande IFK-målvakten Tobias Andersson. Samme Tobias Andersson (bördig från Forsheda) som efter utflykt till allsvenska Kalmar FF nu är med i Gnosjö IF som utespelare och öser in mål. Hur vanligt är det? Måste vara snudd på unikt. Brunokepsen av!

Bruno berättar om när han bevittnade det mytomspunna Atenderbyt mellan Olympiakos och Panathinaikos 1987. Bild: Pressbild

En annan historia: Jag var på luffen i Grekland i tre månader hösten 1987. I början av november befann jag mig i Aten. Då fick jag veta att det skulle vara lokalderby på Olympiastadion mellan Panathinaikos och Olympiakos. Det ville jag inte missa.

Jag tog mig till Olympiastadion med lokaltåget.

När jag kom gåendes ett stycke in mot ingången stoppades jag av en grekisk polis som ville kolla i min axelremsväska. Han drog upp dragkedjan på väskan, tittade ner i den och rotade runt. Jag hann inte tänka efter vad jag hade i väskan förrän han drog upp en blåskaftad kniv i skyddsfodral. Åh, nej!

Polisen såg förvånat på mig och fällde några meningar på grekiska i allvarsam ton. Jag kan lite plockgrekiska men förstod inte den exakta ordalydelsen. Men jag fattade ändå förstås vad det handlade om.

En kort stund efteråt kom en annan polis fram. Han kunde engelska och sa:

”You know that you can come to prison for this!?”

Prison! Fängelse! Hur kunde jag missa det här? Knivinnehav, det kan ju tas för vapen!

Ärligt förklarade jag för polisen att jag var turist (luffare) och endast hade för avsikt att använda kniven för att skära upp korv och dylikt. I den obehagliga situationen hann jag be en snabb inre bön till Gud. Den bönen måste ha strålat iväg med ljusets hastighet och snabbare än så genom himlarymderna för direkt efteråt lyste poliskonstapeln upp och sa att jag efter matchen kunde hämta kniven borta vid den intilliggande kiosken där man bland annat sålde souvlaki (grekiskt grillspett). Jag kunde andas ut. Tillfälligt.

För se det räckte inte med detta polisiära ingripande… När jag tagit mig upp till läktaren så ville nämligen en vakt också där kolla min axelremsväska. Och han drog genast upp en cirka 35 centiliters ouzoflaska som jag inhandlat tidigare i nån livsmedelsbutik. Med ett roat skratt tog vakten hand om Ouzoflaskan och sa: ” You can come back here after the match and take it with you!”

Sedan kunde jag se matchen i lugn och ro. Panathinaikos vann med 4-2.

Efter matchen fick jag utan problem tillbaka min ouzoflaska. Men jag tog det säkra före det osäkra och uppsökte aldrig kiosken där min korvuppsprättarkniv förvarades. Jag gled som en skugga förbi den där kiosken; fullt med rök i luften, och jag kände doften av kolgrillad souvlaki. Sedan snabbt ombord på tåget. För en vill ju för allt i världen inte hamna i fängelse! Speciellt inte i Grekland.

Vem vet – kanske används min kniv än i denna dag till att skära souvlakibitar utanför Olympiastadion i Aten… Åh, jag älskar souvlaki! Det ska vara lite pressad citronsaft och oregano eller rosmarin på.