Brunos krönika: Har ni vatt i Hamsta?

Bruno Franzon. Arkivbild: David Alin

Birdy. Jag hör en sång på radion, ”Wings”, och jag förstummas av ljudmagin. En ung röst. Men en alldeles egen sådan. I sångsättet anar jag inspiration från Adele. Det är många som försöker efterlikna henne. Men Birdy vränger till tonerna på ett märkligt sätt och får det att låta så självständigt som det bara kan bli när Gud släpper ut en begåvad sångfågel på jorden.

En riktig Birdy. Hon fick detta smeknamn av sina föräldrar på grund av att hon som bebis öppnade munnen som en liten fågel när hon blev matad. Fast egentligen heter hon Jasmine Lucilla Elisabeth Jennifer van den Bogaerde. Hon är 26 år och kommer från Hampshire i England.

Det finns många birdies i himlen. Så och på jorden. Elvis. Roy Orbison. Ted. Birdy. Beyoncé. Billie Holiday. Vår egen småländska Birdy från Gnosjö: Uno Sveningsson. Sylvia Vrethammar. Nina Hagen. Koltrasten och Näktergalen. Thomas Di Leva. Frank Sinatra. Levande sångfåglar och döda sångfåglar som lever vidare i jämnklang genom alla inspelningar. Records, records…

Vi tidningsbud kallas förresten för ”early birds” när vi delar ut paket. Men vi sjunger sällan. Jo, men det händer att jag gör det. Det är bra akustik i trapphusen.

På en handelsträdgård i Gislaved fanns det en papegoja inne i växthuset som var duktig på att prata. Med jämna mellanrum hördes dess lustiga fråga: ”Har ni vatt i Hamsta?” Bild: David Alin

Voilá – jag måste berätta det här för er också…

På en handelsträdgård i Gislaved fanns det en papegoja inne i växthuset som var duktig på att prata. Med jämna mellanrum hördes dess lustiga fråga:

”Har ni vatt i Hamsta?”

Alldeles utanför handelsträdgården passerade trafiken på Nissastigen. Otaliga var de resor som av traktens invånare företogs till Halmstad. Hade man ingen egen sommarstuga så hyrde man en. Jag var ofta där med mina föräldrar på 1960, 70 och 80-talen. Först i stugor i närheten av Östra stranden. På Måsen, Västervall och allt vad nu områdena heter. Senare blev det med husvagn.

Den där papegojan var alltså oförskämt bra på att snappa upp vad växthusbesökarna brukade stå och samtala om:

”Har ni vatt i Hamsta?”

Förvirring uppstod där kring alla blommor och blad. Ögon lustvandrade bland tulpaner, penséer. VAD var det? Det där konstiga lätet… Är det en människa som låter? Eller vad i allsindar ÄR det?

”Har ni vatt i Hamsta?”

”Nämen! Va sa?”

”Har ni vatt i Hamsta?”

I all oändlighet kunde i växthuset höras dessa något enformiga men högst träffande papegojimitationer.

Den  gamle imitatören Olof Buckard kunde låta ganska hård när han gick in i sina roller. Men han var inte bara underhållare, han var samhällsatiriker också. Han sammanfattade pregnant sina konstnärliga avsikter med orden: ”Imitationer är kamouflerade kärleksförklaringar.” Bättre kan det inte sägas. Buckard slutade emellertid att imitera när Olof Palme mördades. Han tappade lusten då.

Hur det gick för papegojan i handelsträdgården i Gislaved vet jag inte. Men den var minsann en mycket skicklig entertainer.

Alla dessa sångfåglars arior. Aror. Ha! Ha!

Jag skrattade en gång åt papegojans oförtröttliga härmningar därinne i växthuset. Då fick jag mitt eget skratt glatt och kaxigt tillbaka:

”He Heeh Heh!”

Jag skrattade igen och fick omedelbart nytt svar på tal:

”He Heeh Heh”.

För några ögonblick tyckte jag mig se en road glimt i den färggranna arans ögon. Kompis, liksom.

Åh, dessa underbara fåglar! BIRDIES.