Brunos krönika: Hundar i fablernas värld

Scooby-Doo och hans partner Shaggy avhandlas i krönikan. Bild: David Alin

En hund är egentligen varken ond eller god. Man kan inte tala i sådana moraliska termer om hundar, de fungerar inte så. Men i litteratur och film uttrycks ofta hundars förtjänster på ett överdrivet idealiserande sätt.

Åh, Lassie – den smarta, självuppoffrande hjältehunden med det största hjärtat i hela världen! Naturligtvis finns det inga hundar som beter sig som Lassie. Men säg den hårdhjärtade som aldrig fått lite fukt i ögonvrån av en Lassiefilm? Själv har jag suttit framför teven och lipat hejdlöst. Sentimentalt? Ja, men vi ska inte förringa det där. Det finns något djupt rörande med Lassie som talar till vårt allra djupaste och äkta känsloregister. Vi har behov av den där sköna matinékänslan. Det är en känsla som av att komma hem till jul. En förlösande känsla av att allt ordnar sig till slut efter en massa strapatser och bedrövelser. Solen lyser igen. Den där kloka-varma-ögonen-jag-överger-dig-aldrig-känslan fyller oss. Och det är bara en hund som kan förmedla tryggheten, den orubbliga kärleken: Lassie! Därför sjunger vi gärna med Ainbusk Singers: ”Han hette Lassie, han hette Lassie och jag såg att godhet fanns.”

Är det förresten några som minns att det fanns en besläktad smart serietidningshund som hette Bessie? Faktum är att det redan på 1920-talet fanns en filmstjärna vid namn Rin Tin Tin, en amerikansk superschäfer som nådde enorm popularitet och till och med fick egen radioshow.

Så har vi ju Scooby-Doo. Han är knappast någon jycke som får tårkanalerna att öppnas. Möjligen av skratt i så fall. Scooby-Doo är en annorlunda hjältehund, lite freaky. Mänskligare än mänsklig med sin kombination av mänskliga egenskaper som både mod och feghet. Humoristisk och matglad, oskiljaktig från bästisen Shaggy.

Tintins Milou är rätt mänsklig också. Han bryter av mot det gängse trofasthetsidealet genom att gå sina egna vägar ibland, förledd av katter och whisky.

Simpsons racing greyhound ”Santa´s Little Helper” kan manövrera ett flygplan. Han tuggar sönder familjens hem men är annars sin husse Bart trogen i allt.

För oss sentimentala jultraditionalister har scenen där Lady och Lufsen delar en tallrik spagetti med köttbullar på Tonys restaurang blivit till en slags romantisk sinnebild. Man måste ha ett hjärta av sten för att inte beröras av denna innerligt hundmänskliga stund. Och natten är sådär trolsk som bara Disney kan göra den och snöflingorna faller magiskt över landskapet där Lady och Lufsen förälskade rör sig.

Slutligen möts paret på en kulle och scenen tonas ner i svart. (Detta lär vara den enda sexuella anspelningen hos Disney!) Och det är så här vi vill ha det. I verkliga livet som i fablernas värld. Lady och Lufsen får representera våra egna drömmar och längtan efter kärlek: ”Åh, denna natt, denna ljuvliga natt som vi kallar bella notte…”

Bruno Franzon. Arkivbild: David Alin

Det finns en riktigt bra hundfilm av Rumle Hammerich (baserad på Ulfs Starks bok) som heter ”Hunden som log”. Jag har inte sett filmen sedan den sändes på teve 1989 men den gjorde ett oförglömligt intryck.

Ett tonårsgäng i en Stockholmsförort har en hund, King, som hänger med dem överallt. När King blir svårt sjuk bestämmer sig gänget för att göra den sista tiden till den allra bästa och skönaste i hundens liv. Utan Lassie-sentimentalitet blir det starkt och gripande. Liv och död ställs på sin spets för tonårsgänget. Den här filmen är en pärla. Samspelet mellan hund och mänska har väl sällan eller aldrig gestaltats så fint och genuint som i ”Hunden som log”.

Jack London har skrivit om hundar som kämpar för sin överlevnad i vildmarken. På de arktiska snövidderna finns ingen nåd, det är en skoningslös, grym värld. Men Jack London visar också han på hundarnas förmåga till lojalitet och vänskap. Buck är beredd att offra allt för sin husse, till och med sitt eget liv!

Överallt i fablernas värld – i både film och litteratur – kommer det här med hundens trofasthet fram. Den blir på något sätt själva hjärtpunkten. Förmodligen därför att lojalitet är den egenskap som förbinder oss på ett djupare känslomässigt plan med hundar.

Kerstin Ekman har i sin lilla roman ”Hunden” skildrat en hunds strapatsrika liv i skogen. Det är nog den finaste och mest nyanserat äkta (fjärran från Lassie!) berättelse om en hund som jag träffat på. Författaren fick idén till boken när hon i en jakttidning läste om en älghundvalp som i samband med ett vinterfiske förlorat vittringen i snön som sopats igen efter en skoter. Hunden söker skydd under en gran.

Denna fiktiva hundskildring är unik på så sätt att vi får uppleva naturen konkret inifrån hundens huvud. Doftstråk och vittringar pejlas som med hundens egen nos. Det är en sinnlig, ursprunglig värld. Som jag minns det är det mycket snö och obarmhärtig köld. Hård skare som krasar under tassarna. Och det är en upplevelsesfär med granbarr, kåda, frusna rötter, fränt doftande legor och spillning av andra djur, fet mylla. Och alla ljud i skogen som saknar mänskliga samband och betydelser, de första, ursprungliga skogsljuden: en gren som knäcks, fågelvingars fladder…

Både i fiktionen och i verkligheten slutar historien lyckligt då hunden efter elva månader återbördas till sin husse.

Kanske tycker en del att Ekman har romantiserat skogen och hundens äventyr och öde. Men vad tusan: såklart att det måste sluta lyckligt! Lojalitetsbanden kan ju inte ens i sådan här äkta realism klippas av.

Vem har hjärta till det?