Brunos krönika: Kullerbyttor är i alla fall en svår konst

Bruno Franzon. Arkivbild: David Alin

Kom igen nu, vi kör en extra timme på skolgympan! Då får vi vältränade ungdomar utan fett och förhöjda blodsockervärden.

Bah! Lätt att säga för sådana som alltid varit duktiga i idrott, fått höra det och stärkt sitt självförtroende. Zlatan Ibrahimovic och Armand Duplantis lär knappast tillhört de som i plugget hade svårt med motoriken.

Men det finns de som har skräckminnen från skolgymnastiken. Själv minns jag gympan med blandade känslor. Jag var rätt bra i bollsporterna, speciellt fotboll. Jag behövde aldrig stå och våndas som de där stackarna som blev sist valda. De som varken visste vem Ralf Edström eller Johnny Guldfot i Buster var, de som alla visste alltid slog klena bredsidor eller tåfjuttar, de som ständigt dråsade omkull och nästan verkade RÄDDA för bollarna. Som om de var stenar!

Terränglöpning passade mig allra bäst, och vi fick ofta springa den så kallade Tråddragarrundan i Gnosjö. Några kilometer låg den rundan på.

Allt som oftast hände det att jag pressade min gängliga kropp till det yttersta så att jag fick blodsmak i munnen. En gång såg jag en tråddragarande, tro mig eller inte, men det är faktiskt sant. Svartnerstänkt i syna av fläskaflott från tråddragningen stirrade han på mig inifrån skogen, skakade oförstående på sitt huvud.

Det var oftast bara den snabbkutande Janne Broling före mig i mål. När han sedan började röka vann jag. Det kändes dumt och onödigt på nåt sätt att en så stor talang som Janne gav bort segrarna för det ”coola” cigarettrökandets skull.

"Tja, det gick rätt hyfsat för mig på gympan, vilket renderade mig en 3: a i betyg. Det borde ha varit ett snäpp högre, om jag får säga det själv. Men så var det detta med kullerbyttorna…!" Bild: Press

Tja, det gick rätt hyfsat för mig på gympan, vilket renderade mig en 3: a i betyg. Det borde ha varit ett snäpp högre, om jag får säga det själv. Men så var det detta med kullerbyttorna…!

Vi höll till nere vid Järnvägsgatan i Gnosjö i den uppblåsta, militärgröna jättebarack som kallades Barracudahallen.

Hoppa bock gick väl an men kullerbyttorna fick jag aldrig nån fason på. Jag kom snett varenda gång, och skulle jag utföra en hel serie så hamnade jag till och med UTANFÖR mattan på Barracudans ogästvänliga golv. Där låg jag och sprattlade som en hjälplös bläckfisk.

Vår lärare antecknade kallt.

Och själv led jag i tysthet. Jag var mycket medveten om att där sjönk betyget från en siffra till en annan. Ja, så kan det gå.

Jag minns lättnaden när vår lärare Jan Månsson (sedermera bokförläggare i Hestra) kom in i omklädningsrummet, pekade på nån av oss testosteronstinna, finniga ynglingar, räckte över visselpipan och på skånska sa: ”Foutboll, du dömmer!”

Sedan gick Månsson in på kontoret och började knattra på en skrivmaskin. Själv var jag tacksam att få slippa slå fler kullerbyttor. Fotboll var ju så mycket roligare.