Brunos krönika: Mirakler i Ted Gärdestad-land

Ted Gärdestad. Foto: Universal

Midsommaren 1997 lämnade Ted Gärdestad oss av egen vilja, försvann in i okända världar. Blommorna doftade i skuggornas dal. Ändå var sorg överallt. Svart. När jag på löpsedlarna såg Teds ansikte kändes det som en bit av min själ lossnade likt en sotflaga och virvlade bort i den ljuvliga sommarbrisen. Senare skrev jag i en dikt: Varför sover ängeln?

Jag har tyckt om Teds musik allt sedan min lärare på mellanstadiet, Marino Persson, introducerade honom för oss. Låtar som ”Jag vill ha en egen måne” och ”Helena” från skivan ”Undringar” som Ted debuterade med som 15-åring. Ja, det var ju makalöst, lysande! Skenbart enkla men genialiska vispopsnäckor. Och det här var något nytt och alldeles omisskännligt genuint. En på tusen; ett diamantiskt fynd glimmade till i torftigheten.

Sånger om kärlekslängtan. Sensitiva uttryck för den svenska sommaren. Eller snarare vår dröm om sommaren. Det finns många sommarsånger men kända ”Sol, vind och vatten” känns i hjärtat evighetsgrönskande. Eller som den först hette: ”Sol, vin och vatten”. En textvariant som pappa Arne aldrig skulle ha accepterat.

Inte visste jag då att jag skulle bli förtrogen med Teds pappa. Jag var till och med på hans begravning. Arnes liv var mätt på dagar – han blev 93 år. En viking vars runa av sonen Kenneth skrevs i Sollentuna,

Jag fick sitta där tillsammans med prästen och familjen Gärdestad. I ett tal berättade jag om den fina brevväxlingen med Arne. Som om det inte var nog kom det senare ett brev där jag fick veta att jag skulle få ärva en liten summa. Av Ted Gärdestads pappa! Vad var det här? Jag såg det som ett författarstipendium. Och det är i sådana stunder av nåd som min känsla bekräftas av att allting finns och kan förbinda sig, kommunicera oberoende av fysiska avstånd. Precis som i kvantfysiken.

Efter att – inför begravningen – ha talat med Kenneth Gärdestad gick jag ut på loftgången och på himlen i öster över mitt Vråen välvde sig en regnbåge. Då kom jag att tänka på Teds vackra instrumentallåt ”Regnbågen”.

En poetisk ljusskimrande sanning: Bron som förbinder jord och himmel. Regnbågen som min frände Harry Martinson (vars stoft mirakulöst nog är begravt alldeles intill Ted på Silverdals griftegård) i en likaså mirakulös dikt beskrivit som ” den spektrala skissen till en av bågarna i himlens stad.”