Brunos krönika: Mitt behov av Värnamo

Delar av det gamla sjukhusområdet. Arkivbild

Tänk dig att plötsligt vakna upp till en ny värld efter nitton år i koma! Så gjorde den polske järnvägsarbetaren Jan Grzebski efter att 1988 blivit påkörd av ett tåg. Det var året före kommunismens fall. Så drygt två decennier senare vaknade han upp i ett EU-land med ett helt nytt politiskt styre. Det som slog honom mest då var alla människor som gick runt och pratade i mobiltelefon.

På två decennier hinner mycket hända. Människor föds och dör. Och så vidare.

Vissa saker kan bli rätt stationära ändå. Jag tänker på att det är närmare trettiotre år sedan jag själv kom till Värnamo som ung lu. Och så tänker jag på att det är sextio år sedan jag en kall solig novembermorgon lyckades klämma mig ut ur min moders sköte på Värnamo BB. Det var förresten ett synnerligen brådskande ärende. För jag ville ut och LEVA och SKRIVA, vilket för mig en analogisk sanning, och det var faktiskt så att jag höll på att ploppa ut någonstans i Hädinge, Maramötrakterna då jag tillsammans med far, mor och min kusin Solveig Sjöquist färdades i ilfart mellan Gnosjö och Värnamo på den gamla Wernamovägen i taxi, en svart Chevrolet.

Sedan den tiden har vid det gamla sjukhusområdet ett John Bauergymnasium hunnits både starta upp och försvinna. Där finns nu flera hus med moderna lägenheter. (Det sägs att det spökar där i en gammal överbyggd operationssal.) Men den gamla Doktorsvillan finns kvar och Lagan och Prostsjön är intakta förstås. Själv bor jag inte långt ifrån på Vråen.   

Världen är så stor. Jag har rest en hel del, och bott i både Jönköping och Uppsala. Ändå är det här i lilla Värnamo som jag har krokat mig fast.

Frågan är varför man har valt att köra ner sina bopålar just här? Är det egentligen ett val? Eller har det bara blivit så?

Jag växte upp i Gnosjö som son till en plåtslagare. Med tummen närmast mitt i handflatan och med dikt och tanke som passion blev det nödvändigt att lufta på sig. Ut i världen – sedan tillbaka till ruta 1: Värnamo.

Kära Värnamo, jag kommer alltid tillbaka till dig så jag antar att jag behöver dig! Eller är du bara en illusion av trygghet? Är du så trygg att jag blir frustrerad och nervös av att vara hos dig, vandra i ditt lövsusande, getbräkande Apladalen och cykla omkring med min inbyggda hjärn- GPS på dina gator som jag kan utantill och in, utforska dina prång och gränder, inandas dofterna från alla dina pizzerior och här ute på Vråens dockskåpsliknande idyll (där dock två fasansfulla mord ägt rum!) leva mitt anspråkslösa men rika liv.

Det är kanske dags att göra en månen tur & retur, kasta sig ut i ett riktigt Tintin-äventyr. Fast Tintin har ju aldrig några kvinnor så jag väljer agent 007 istället.

Att som det polska fenomenet Jan Grzebski sova bort nästan två decennier, då missar man en del. På gott och ont. Tänk så mycket det hinner hända i Värnamo på den tidsperioden!

Om jag själv skulle falla i koma och vakna upp om några år så skulle det vara pensionerat. Vi kanske inte ska ta ut den glädjen i förskott. Min manliga variant av Törnrosasömn får vänta.

Efter en okänd framtid hoppas jag att få vakna upp i en ännu vackrare värld. Guds vackra värld. Förhoppningsvis dröjer det länge. En kan alltid hoppas på goda geners privilegium. Min morfarsfar är begravd på Pjätteryds kyrkogård. Innan dess hade han levt i närapå etthundratre år.