Brunos krönika: Mitt mångfacetterade Grekland

Bild på Eleni, som växte i Gnosjö. När bilden togs var hon 18 år gammal. Bild: Privat

Grekland. Mitt solkyssta, vitlimmade Grekland. Mitt regngråa Grekland. Landet med de många enkla hotellen där rummen är spartanskt (ett ord som vi kan härleda från det grekiska språket, och i detta fall från det antika Sparta med sin kärva kultur) inredda med en nödtorftigt ihopsnickrad säng och en enslig glödlampa fastskruvad i taket. Kackerlackor springande för livet på skeva golv, blodhungriga myggor, knarrande sönderknullade sängar, alggrönt vatten ur kranen, spindelväv i hörnen och iskalla duschar med cementgolv.

Jag har luffat omkring i Grekland i olika omgångar cirka 9 månader av mitt liv. En hel havandeskapsperiod alltså. Intensivt. I norr och i söder, på Peloponnesos. Besökt mängder med öar. Nej, jag ska inte trötta ut er här nu med en massa platsangivelser. Jag vill bara säga att jag har vagabonderat runt i Grekland grundligt. Så pass att jag träffat på greker som förundrat tittat på mig och sagt att du har ju rest omkring i vårt land mer än vad vi själva har gjort.

Många svenskar har en enkel, naiv och turistisk bild av Grekland. Den ser ut ungefär som i Apollos resekatalog. Konstant sol, blått hav och blå himmel. Små pittoreska sockerbitshus. Tavernor med namn som Zeus och Dionysios, inklängda med vindruvsrankor och rangliga träbord på vilka det står bärnstensglimmande Retzinaflaskor och tallrikar med Greek salad, moussaka och souvlaki. Visst, det är sant. Men det är mest turisternas och sommarens Grekland.

Det finns ett annat Grekland också. På senhösten och vintern. Som det kan te sig i den grekiske filmregissören Theo Angelopoulos djupsinniga filmer. Där får du leta efter solen. Det är mulet, regnar nästan jämt.

Och i norra Grekland – uppe i de makedoniska bergen – där snöar det vintertid. Det händer att det faller enorma mängder snö som kan göra de små ringlande serpentinvägarna tillfälligt helt oframkomliga. Skolor får stängas.

När jag en gång på 1980-talet i november färdades med buss mellan Grevena och Thessaloniki snöade det. Bergslandskapet med de stupbranta ravinerna var höljda i vitt. Vi tog rast på ett ställe däruppe i bergen. Jag köpte souvlaki. Jag trampade omkring i den vitaste tomtesnö medan jag tuggade på mitt grillspett med citron och oregano.

I Thessaloniki var det gråskumt. Ett intensivt vinterregn föll över staden. På hotellrummet kyligt, inga påslagna värmeelement. Ur klädskåpet plockade jag fram de militärgråa filtarna som ingen använder eller ens ser om sommaren. Men i Thessaloniki regnar det då och då även sommartid. Åska kan det göra också. Som någon småländsk Odysseus i sin novellsamling ”Kärlek till främlingar” har uttryckt sig om åskvädret i Thessaloniki:

”Mullrande som ett hårdrockband på floden Styx”.

Grekland är så mycket mer än sorglös Zorbadans på stranden, ouzo och glad bouzoukimusik på mysiga tavernor. Grekland är också blues. Rembetika. Den grekiska bluesen som uppstod i gangsterkretsar i den till Aten angränsande hamnstaden Pireus på 1930-talet.

Mitt Grekland består inte bara av sammanhållande familjer och släkt som sitter ute och umgås, både barn och äldre, till långt in på natten. Grekland är också ett land med många ensamma män, främst i de stora städerna Aten och Thessaloniki.

Jag kan se Grekland ur båda de här perspektiven. Både bländvit sol och livsberusning i all evighet och regn, snöslask med sorgsna dagar. Hellas i både dur och i moll. Båda tycks mig lika sanna. Historien i Grekland speglar dem.

Min vän Eleni (som bott i Gnosjö som liten flicka) skriver från Thessaloniki om hur svårt livet kan vara vissa dagar. Arbetslösheten för ungdomar knäcker. Den dåliga ekonomin tynger ner många människor. Skuldberget.

Bruno Franzon. Arkivbild: David Alin

Och jag läser om det nynazistiska Gyllene gryning. Partimedlemmar menar att de inte har inspirerats av nazismen utan av antikens Grekland och landets nationalistiske ledare under slutet av mellankrigstiden, Ioannis Metaxas. Bah, en falsk Aurora! Nazisterna. De som var här i tysk gestalt och krigade emot de stolta grekerna under andra världskriget. Malaka, nu är de här igen, sticker upp sina fula trynen, grymtar: Nöff! Nöff! Fast denna gång inom de egna leden. Hur sjukt kan det egentligen bli?

Grekland har aldrig varit ”Landet Lagom”. Livsglädjen, det dionysiskt vilda, passionerade och kaotiska har tenderat att ha övertaget gentemot det apolliniskt ljusa och återhållsamma. Låt oss leva och fröjdas här på jorden så länge det går för snart är det slut på allt! Låt oss äta, dricka och älska! Låt oss, som Zorba säger, ”DANCE!”

Den grekiska historien lär oss: Snart kommer det en ny katastrof, en förödande jordbävning eller ett krig. Svält och fattigdom. Det finns en konstituerad osäkerhet i det historiska skeendet som har präglat grekerna. Också i det moderna Grekland dras i det fördolda snarorna åt.

Ortodoxin, kyrkan, har emellertid varit en motvikt till de mörkt dionysiska krafterna. Den har varit en sammanhållande enande kraft. Av enorm betydelse var att kyrkan bevarade det grekiska språket under den trehundraåriga turkiska ockupationen.

Det ljusöversköljda landskapet som den amerikanske författaren Henry Miller har beskrivit med sådant patos och poetisk uttrycksfullhet i sin bok ”Kolossen från Maroussi” lämnar aldrig Grekland. Detta trots alla konflikter och kaotiska förhållanden.

Ljuset finns alltid här. Ytterst och innerst. Den soldruckna poeten Odysseas Elytis vars bildrika lyrik jag upptäckte när han fick Nobelpriset i litteratur 1979 har sagt, att om det finns en grekisk sanning, så måste den vara ”blond”.

I dikten om det galna granatäppelträdet (tolkad av Tomas Tranströmer och Mikael Fioretos) besjunger Elytis trädet ”som skakande av ljus slår ut sitt fruktbara skratt i vindens trotsiga mummel” och ”bryter demonens ondska i strålar av ljus”.