Brunos krönika: Möte med taxichaufför

Bruno Franzon. Arkivbild: David Alin

Sommar i Stockholm. Tiden rinner iväg som ingenting och jag inser att jag måste ta en taxi för att hinna till Skansen och konserten med Jill Johnsson & Doug Seegers. Jag ber tjejerna i receptionen att ringa en taxi åt mig.

Stående ute på Hornsgatan behöver jag inte vänta mer än någon minut förrän taxin är där.

En lugn mycket angenäm färd genom Stockholm city via Strandvägen över Djurgårdsbron direkt fram till Skansens entré.

Taxichauffören är av utländsk härkomst. Jag frågar inte varifrån han kommer. Men han frågar mig:

”Är du religiös?”

”Nja”, svarar jag – alltid lite besvärad över det där ”religiös”. Men jag vet ju att det är så folk i allmänhet formulerar sig om ämnet.

”Jag tror på Jesus!” förtydligar jag. ”Han är den personliga vägen till Gud och han betyder allt för mig!”

”Hur menar du…? Att du får kontakt…?”

”Han ger mig kärlek.”

”Jaha, okej.”

”Är du… troende?”, frågar jag.

”Nej, inte alls nåt sånt.”

”Upprorsmakaren – Hur Jesus från Nasaret blev Jesus Kristus.”. Bild: Press

När vi nu närmar oss Skansen plockar taxichauffören överraskande fram en bok placerad emellan förarsäte och passagerarsäte.

”Jag håller på med den här nu”, säger han.

Jag tar den i mina händer och läser förundrad titeln: ”Upprorsmakaren – Hur Jesus från Nasaret blev Jesus Kristus.” Av Reza Aslan. Religionssociolog och muslim. Boken är utgiven på Weylers förlag.

”Den handlar om att Jesus HAR funnits men inte som gudomlighet”, säger taxichauffören.

”Verkar intressant”, säger jag. ”Den här ska jag läsa!”

”Men det är inte om Jesus som gud!”

Jag ger mig inte in i någon teologisk diskussion. Jag och taxichauffören har olika perspektiv. Jag tänker så här: om tron på Jesus som Guds son ska vara hållbar så ska den tåla ALLA granskningar. Dock är det av vikt att läsa kritiskt och ifrågasättande, ge akt på personliga vinklingar och eventuella brister i källforskningen.

Jag är inte rädd. Tvärtom så blir jag när taxin rullar in vid Skansens entré begeistrad över att ännu en gång hört LJUDET AV ÄNGLARS VINGSLAG. Synkronicitetens exakta signaler. Jag inser betydelsen av att vara uppmärksam på vardagens meningsfulla, sammanhängande händelser i tid och rum! De heliga mötena med människor. Jag säger:

”Det är fantastiskt! Synkronicitet! Än en gång, du SER…! Du frågar mig om religiositet och plockar fram en bok här mellan våra säten i taxin om Jesus skriven ur en muslims perspektiv. Vi får detta öppna, berikande möte! Du förstår, såna här märkliga och meningsbärande sammanträffanden händer mig hela tiden.”

Taxichauffören tycks ta in vad jag säger och menar. Som om han tänker till och något inom hans sökande medvetande förskjuts.

Så kan det vara ibland. Ingenting är egentligen för litet och trivialt när resan i de andliga dimensionerna har börjat. Liten tuva kan stjälpa stort lass.

Intuitivt känner jag att Mr Taxi Driver är på en mycket djupare resa än den vi just nu avslutar.

Jag betalar, tar snabbt farväl i min upprorsmakares skugga och går emot grindarna där jag genast ser den där runda entréstången där jag föll och skadade mig en tidigare sommar inför en konsert med  en viss Ulf Gerhard Lundell.