Brunos krönika: Alkohol och ett tragiskt livsöde
Nyheter Bruno Franzon presenterar sin åttonde krönika och den handlar om konsekvenser av alkohol.
Under ytan såg jag Tadesses ljus
Alkohol, detta förtrollande gift på gott och ont! Inte för inte har det kallats ”Djävulens munvatten”. Många beter sig som svin med Bacchus i blodet. Får verbal ränneskita. Skjuter sårande pilar från demoners bågar. Slår på käften. Sviker sina partners, bryter äktenskap.
Min mor tyckte inte om när folk drack sig fulla. Hon hade sett min morfar supa under uppväxten. Helgalkoholist brukar det väl kallas. Det var på Motbokens tid. Fanns det inte mer sprit att tillgå så fick det bli rakvatten.
Ingen förnekar alkoholens dåligheter. Men alkohol kan också vara en glädje. Så sa en glad präst till mig som jag satt bredvid på en fasters begravning. (Av någon märklig anledning hamnar jag ofta jämte präster på begravningar.)
Jag kände en kille som hette Tadesse. Han var från Etiopien. Tadesse jobbade på Arlanda. När han kom hem fanns starkvaror alltid på bordet. Jag vet inte vad som hände men drickandet måste ha eskalerat. Tadesse fick levercirros. Skrumplever. Hade jag vetat det så hade jag hört av mig till honom.
Avskuren sina rötter i Etiopien låg han på sjukhus i Uppsala. Ensam. Han hade en varm gudstro, älskade Jesus. På slutet när han plågades av svåra smärtor kände han sig övergiven av Gud. Tystnaden i det sterila sjukhusrummet.
”Min Gud, varför har du övergivit mig?”
Bruno Franzon
Så dog Tadesse, bara 46 år. Jag träffade bara honom en enda gång. På en väns 50-årskalas. Han hade ett brett och vänligt solansikte. Det afrikanska ljuset lyste i hans ögon. Han betraktade intresserat en öl som jag plockat fram ur min ryggsäck. Med karakteristisk vokalförvrängning av den jästa hummeldryckens namn kom det:
”Bruno, har du någon ål?”
Tadesse fick ålen. Då visste jag inte att hans förhållande till alkohol var av det svårare slaget.
En vän hoppades att Tadesse efter sin död kommit till något ställe där det finns gott om öl. Jag tycker att det är en fin tanke. Även om jag tror att Tadesse får ett alkoholfritt alternativ.
Jag träffade Tadesse en enda gång. Men det var tillräckligt för att se vem han innerst var.
Under ytan såg jag Tadesses ljus.
Vi människor har så lätt för att döma. Att se det där grandet i vår broders eller systers öga, men inte Bjälken i vårt eget öga.
Döm aldrig någon som ligger och kravlar som en mask där i rännstenen! Kanske är det en ädel ande som kommit snett, gått vilse.
En sargad och blödande ljusgestalt som kom för att lära oss kärlekens undre svåra väg.
Tack för en läsvärd och mycket tänkvärd krönika om både ”det” ena och ”det andra.”
Tack Bruno för din medmänsklighet, ingen har rätt att döma någon som har det svårt i sitt liv. Det bästa vi kan göra är att bemöta med kärlek och omtanke. Det betyder mycket i livet🙏