Brunos krönika: Sent in memoriam av Ronja Svensson

Rottweilern Ronja Svensson. Bild: Privat

Jag hade en gång en kompis som bodde i Bor, en härlig rottweiler vid namn Ronja. Hon överöste mig med kärlek och var – som man brukar säga – ”världens snällaste hund”. Men jag var medveten om att jag inte borde provocera henne. Och det gjorde jag inte heller. Okej, någon gång hade jag väl lekt lite ruffigt tufft med henne, kramat om nosen till låst läge, låtsasmorrat och sånt. Men även då förstod Ronja mina avsikter. Ibland tror jag att hon förstod mig bättre än människor.

Jag vet dock att sådana lekar med en rottweiler innebär en subtil balansgång och inte är alldeles riskfria. En gång hörsammade jag de skarpa orden från Ronjas husse: ”Det är en varning!” Ja, även om allt verkar harmlöst så kan leken snabbt gå överstyr och det utan att hunden menar något ont med det.

Ronja tyckte så mycket om att bli klappad och smekt. Så senare gjorde jag det  hellre än att småbrutalt varggruffas. Och så lät jag henne slösa all sin fantastiska kärlek på mig! Hon fick slicka mig i ansiktet och kladda ner mig så mycket som hon ville. Ingen fara, vi människor kan ju alltid tvätta oss senare.

Rottweilers har fått ett oförtjänt rykte om sig att vara farliga. Visst, respekt utfärdas! Men sköts de på ett bra sätt av snälla, ansvarstagande ägare så kan de vara mycket sociala. Åtminstone Ronja, för hon är den enda rottweiler som jag riktigt känt och litat på. Jag kan inte uttala mig om alla rottweilers beteenden, men ingen som förde sig normalt behövde i alla fall slå 112 efter en date med Ronja Svensson.

Så var min känsla inför Ronja på liknande sätt som när en tysk unge i Smålandsteve motiverade varför han gillade älgar. ”De är snygga!” sa han.

Ronja hade också den här speciella snyggheten. Hon var en stilig tjej! Jag tilltalades estetiskt av kontrasterna mellan det svarta och rostbruna i pälsen. Sängkammarblicken med ögonvitan synlig under iris kom jag att tycka om med tiden.

Som de flesta hundar hade Ronja sinne för humor också. Men aktare, hon hade muskler!

Tyvärr led Ronja av epilepsi. Ibland fick hon svåra, krampaktiga anfall. Hon åt medicin. Det var förstås en pärs för henne att få de där epileptiska anfallen men hon repade sig varje gång, återfick rätt snabbt sin livskraftiga vivör. Då var hon på hundars vis lika oemotståndlig som en Angelina Jolie!

Bruno Franzon. Arkivbild: David Alin

Alla kan bli älskade av en hund. Till och med Hitler blev väl inte alldeles hatad av sin trogna schäfertik Blondie. Och själv behandlade han i alla fall Blondie snällare än vad han gjorde med judarna.

Det tycks finnas något i hundarnas väsen som lockar fram goda sidor hos även de allra värsta typerna. Nu finns ju motsatsen också. Hundhatare. August Strindberg var en sådan. Han sa märkliga saker som ”Jag har fått större fruktan för hundvänner än för hundar och när jag ser en fanatisk hundvän skryta med sitt stora hjärta frågar jag mig alltid: vad vill den mannen dölja”?

Stackars August, det fanns nog en hund för dig också!

Det finns alltid en hund som passar för någon. En del diggar pudlar, andra föredrar Pongo och 101 andra dalmatiner, charmigt snörvlande bulldoggs, strävhåriga taxar eller blåtungade chow chows. Och så finns det de som vill ha en snygg rottweiler. Som jag ville ha Ronja!

Jag hoppas att du har det bra i hundarnas paradis nu, Ronja. Jag har inte glömt dig, käre vän!

En kort tid innan Ronja dog låg hon tung och trött på golvet. Jag böjde mig ner, vänslades, smekte hennes päls. I Ronjas blick lyste förunderlig kärlek. Plötsligt lyfte hon upp ena tassen till mig; det kändes som ett avsked.

Livet går alltid vidare, trots alla förluster och sorger. Så är det för både människor och djur. Husse har två katter nu, Sune och Bagheera. Och den stora kärleken finns i Filippinerna. Fast engelsktalande och tvåbent : )