Brunos krönika: Trollbunden av kultur

Konstutställningen med John Bauers målningar förtrollade Bruno Franzon. Bild: Pressbild

Hade jag bott i Stockholm så hade jag säkert gått på betydligt mer kulturevenemang. Eller? Jo, troligtvis. Det är en av lockelserna med att bo i en storstad. I Värnamo får en hålla till godo med enstaka föreställningar. Men det jag har fått se har jag desto mer tagit till mig.

De riktigt stora upplevelserna kommer ofta till en under uppväxten. När du är som Peter Pan – den evige pojken! I barnaåldern kommer ofta Tingeling på besök med sitt trollspö glimmande av förväntningar. Otaliga lekar och förstagångsupplevelser väntar runt hörnet.

Kärlekslågan och upplevelsernas intensitet är starka under den här perioden av livet. Tomtebloss tänds, gnistrar magiskt. När de slocknar tänds nya. Det tar aldrig slut. Flygande mattor läggs ut i tusen och en nätter. Trollen ruvar i skogen. Fantasin triumferar över tråkigheten. Oändligt är vårt stora äventyr.

Jag minns när vi på lågstadiet på Bäckaskolan i Gnosjö fick gå till IOGT-huset och titta på en vandringsutställning från Länsmuseet i Jönköping med John Bauers målningar. Det var stort för mig. Mitt livs första riktiga konstutställning! Jag förtrollades för första gången på allvar av konstens kraft. Förunderligt levande var världen kring trollens mossludna stenrösen i Bauerskogen. Mitt medvetande förändrades några millimeter.

Jag har sett jag vet inte hur många John Bauer-utställningar sedan dess. Även en teaterföreställning om denne konstnär. Men det var den där första som påverkade mig allra djupast. Då visste jag ingenting om John Bauers tragiska livshistoria, att han drunknade bara 36 år gammal tillsammans med sin hustru Ester och sonen Bengt – kallad ”Putte” – när skruvångaren Per Brahe förliste på Vättern år 1918.

Den konst som jag sett innan dess var mest så kallad Hötorgskonst. Olika slags naturmotiv, solnedgångar över sjöar, tjädrar i skog. Och så fanns förstås serietidningsbildvärlden. Den var och är inte fy skam, tvärtom. Walt Disney Productions figurer har förfört mig visuellt mången gång. Speciellt Magica De Hex : )

Bruno Franzon. Arkivbild: David Alin

Jag minns också från skolan en teaterpjäs som handlade om när Christofer Columbus for iväg och upptäckte Amerika. Historien fick liv med enkla medel. Det var mitt livs första teaterpjäs i liveuppsättning. Jag glömde tid och rum, hänfördes, kände mig lycklig. Det här var ju teater på Riktigt! Inte något tråkigt och konstigt kammarspel av Strindberg eller någon antik tragedi av Sofokles med skådespelare som pratade högtidligt och onaturligt. Sånt som brukade visas i svartvitt på teve.

Bio fanns förstås också i lilla Gnosjö. Röda Kvarn. Och senare blev det biograferna i Värnamo. Underbara oaser för verklighetsflykt! Nästan förtvivlad av längtan lyckades jag en gång som liten gosse tjata med mig farsan på en tecknad film som hette ”Stålmusen”. Jag var nöjd och tyckte mycket om filmen.

Men en gång blev det lite väl mycket. Jag och kompisen Eddy var på en Tintinfilm: ”Solens tempel”. Den fascinerade mig så pass att jag direkt efteråt fick Eddy att följa med mig in på biografen och se den en gång till! Det gav en något fadd eftersmak. Som när man proppat i sig alltför mycket godis.

Ändå skulle jag inte bara upprepa utan överträffa detta cineastiska beteende när jag som 22-åring i Jönköping såg filmen ”G – som i gemenskap” av Staffan Hildebrand inte mindre än tre gånger på bio på en och samma vecka. Det var framför allt ungdomsstilen, det estetiska i filmen som satte sig.

Speciellt de välgjorda sensuella scenerna där unga Kim (Niclas Wahlgren) och Mia (Ulrika Örn) klädda i helvitt kör motorcykel i den stockholmska sommaren(kvällen?) för att därefter klä av sig nakna, springa iväg och dyka ner i en blå swimmingpool till tonerna av Jon &Vangelis underbara låt ”I´ll find my way home”.

Jag klarar mig bra med kulturutbudet i Värnamo. Men sticker gärna iväg till de större städerna ibland för att fullkomligt frossa i kultur. Är man en kulturknutte så är man.

Det bästa som jag sett som vuxen är nog ”The Phantom of the Opera” på Her Majesty´s Theatre i London. Minnesvärt även av den anledningen att jag råkade vara lite försenad och fick gå ut runt knuten av den majestätiska teaterbyggnaden och tränga mig in i en liten tårtbit vid sidan om. Där fick jag stå tillsammans med några teaterarbetare tills första akten var slut. Då blev jag utsläppt och ledsagad med hjälp av ficklampa till utsatt plats på läktaren. Redan då var jag trollbunden av ”Fantomen”, den mörka, romantiska berättelsen, scenografin och inte minst musiken!