Brunos krönika: Vi är alla Ziggy Stardust!

"Vi är alla skapade av samma stjärnstoft. Alla är vi gäster i rymden. För att travestera David Bowie: We are all Ziggy Stardust!" Bilder: Pressbild/Arkivbild. Montage: David Alin

Nej, jag är ingen nationalist. Det begreppet är historiskt alltför intimt kopplat till nazism och fascism. Och hängiven ärkepatriot är jag nog mest bara när det är fotbolls-VM. Fast allteftersom jag mognat som människa har den formen av patriotism mest kommit att kännas som ett uttryck för lekfullhet.

Jag behöver inte de där övertonerna för min identitet. Jag betraktar mig som svensk kosmopolit. Världsmedborgare. Gäst hos verkligheten i Sverige på planeten Tellus i universum.

Är det tvåhundraåtta år utan krig (senaste kriget var fälttåget mot Norge 1814) som skapat denna moraliska grund inom mig? Jag vet inte. Jag har i alla fall aldrig saknat despoters stormaktsdrömmar och vapenskrammel.

Karl XII – vila i frid!

Missförstå mig rätt – jag älskar Sverige! Vår demokrati och frihet är sannerligen en ära att försvara. Dessutom tycker jag att Sveriges flagga är SNYGG! Att den  har samma färger som Ukrainas är nog bara ett utslag av tillfälligheternas spel, men jag känner delaktighet och solidaritet i den symboliken.

För min far var den svenska flaggan helig. Den fick absolut inte släpas utmed marken eller på något annat sätt vanvördas. Pappa Olle föddes 1920 och var under andra världskriget placerad i Kiruna på Skidlöparbataljonen. Han var en stolt soldat i Sveriges armé. Gruppbefäl. Vältränad. En potentiell stridshingst. Senare anslöt han sig till Hemvärnet i Gnosjö. Den blågula flaggan symboliserade för pappa de kollektiva värderingar som rådde på den här tiden. Fosterlandskärleken i skuggan av det tyska krigshotet. Den patriotism som mycket snabbt och kraftfullt vuxit till sig nu efter den orättfärdiga ryska invasionen av Ukraina.

I trädgården därhemma göts i cement av farfar en plattform för en flaggstång. Varje flaggdag var viktig för pappa. Naturligtvis skulle flaggan hissas ner före solens nedgång. För mitt inre ser jag den majestätiska flaggan med de härliga färgerna sakta sjunka ner längs den vita flaggstången närmande sig gräsmattan och rhododendronbuskarna med rosa och violetta blommor. Pappa samlade in flaggan och vek ihop den med ömsinta plåtslagarhänder stora som dasslock. Jag förstår och det är vackert så.

Bruno Franzon. Arkivbild: David Alin

Den svenska kulturen och språket utgör grunden i vårt mångkulturella samhälle. Fundamentet. Däremot vill vi inte ha några intoleranta troll. Här är inte jude eller grek, här är inte bosnier eller vietnames, nigerian, indian, ukrainare, ryss eller varifrån du nu än kommer mindre värd.

Ingen kan dock få komma hit som överträtt det humanas gränser, begått brott mot mänskligheten. Någon aggressiv inkräktare från Kreml är inte välkommen! Putin, håll dig i ditt bleka, botoxinjicerade skinn!

Den Gud som jag tror på älskar mångfald, variationer och olikheter som delar av den kosmiska helheten. Det finns plats för alla hyggliga arter. Detta borde vara en självklarhet. I min värld är det aldrig Vi och Dem, det är alltid Vi.

Ja, VI är det. Vi är alla skapade av samma stjärnstoft. Alla är vi gäster i rymden. För att travestera David Bowie: We are all Ziggy Stardust!

För den som är fågelfri i anden finns egentligen inga absoluta geografiska hinder. Jag tänker på apartheidsbekämparen Nelson Mandela i Sydafrika. (President mellan 1994-1999.) Han satt i fängelse i  tjugosju år. Arton av de åren var på den fruktade fängelseön Robben Island. På dagarna var han där kommenderad till straffarbete i ett kalkbrott övervakad av provocerande vakter. Inne i cellen på 5 kvadratmeter fanns bara ett litet bord, en latrinhink och några mattor. Ändå kunde han genom läsning leva ett rikt liv och fortsätta sin kamp för rättvisa i den fria tankens rike.

Till syvende og sidst är det en fråga om var man bäst trivs och känner sig hemma. En del vill bo i en bungalow på spanska solkusten. Andra vill flytta till Mars. Själv föredrar jag lilla fridsamma Värnamo.

Det räcker med att gå ut ett litet stycke så möter vi dem snart i sommartid. Syrenerna. Violetta, vita, rosa, blå. Ljuvligt doftande bondsyrener i rika fång! För mig symboliserar de den skönhet och godhet som borde förena oss alla som är skapade till Guds avbilder i Sverige.