Celina överlevde förintelsen

Fikarummet i Allianskyrkan är fullpackad med människor. Den lilla ytan har förvandlats till en kokande gryta. För Ulf Cahn har hans mammas liv under andra världskriget varit ett enda stort pussel som han fått lägga av tillfälliga kommentarer och korta minnesfragment, för mamma Celina har aldrig orkat berätta hela historien om hur hon genomgick eländet på jorden.

– Och det är inte konstigt. Många av oss har säkert hört överlevande berätta sina historier och man tänker sig att ”de berättar väl” om sina upplevelser, men det är väldigt få som gör det. De flesta har försökt att glömma och förtränga vad de har upplevt, inleder Ulf Cahn. 

Mamma Celina Cahn, eller Henik som hon hette i efternamn som barn, föddes i den polska staden Lodz 1928. Hennes föräldrar drev en färgbutik. Celina och hennes två yngre bröder växte upp i trygghet i en medelklassfamilj med stor släkt som ofta umgicks.

– Mamma hade en fin barndom. Hon berättade alltid om sin kärlek till sina föräldrar och bröder, säger Ulf.

Allt var väldigt bra ända till söndagen den 3 september 1939, dagen då tyskarna invaderade staden. Två dagar tidigare hade de inlett anfallet mot Polen och världen befann sig åter i krig. Strax därefter förvandlade de en stadsdel till ett getto för judar. Över 200 000 personer tvingades att bo i gettot, men familjen Henig behövde emellertid aldrig flytta.

– De bodde i den stadsdel där gettot förlades men de tvingades senare att flytta till en minde lägenhet.

Fick ett par skor

Till skillnad från andra getton i Polen bevarades det i Lodz av tyskarna i fem år. Anledningen var att de själva kunde dra nytta av judarnas sömnadskunskaper. De tvingades tillverka allt i klädväg som tyskarna behövde. Snart började många av dem tro att de skulle få vara kvar, men i september 1942 väcktes de bryskt ur sina förhoppningar. Tyskarna befallde att alla judiska barn, handikappade och gamla skulle samlas ihop och köras bort. Många av innevånarna skyndade sig att försöka gömma sina barn.

– Så även morfar som grävde ut en hålighet bakom ett skåp i källaren.

Familjen klarade sig tillfälligt men hösten 1944 var allting över. Gettot upplöstes och de kvarvarande 50 000 judarna tvångsförflyttades till koncentrations- och förintelseläger. Alla föstes i väg till järnvägstationen Radegast. Där kom Celina bort från sina föräldrar. De sågs aldrig mer.

– Jag undrar vad hon tänkte då, hon var ju bara 16 år.

Färden gick söderut i godsvagn till staden Oświęcim, av tyskarna kallad för Auschwitz-Birkenau. Inträngda i vagnarna fanns även Celinas bröder, 12 och 14 år gamla, samt många släktingar.

– Väl framme i koncentrationslägret sändes de flesta direkt till gaskamrarna. Där mördades morfar och mormor, mina morbröder och ett 40-tal andra släktingar.

Och det höll på att gå illa även för Celina. Hon ställde sig i fel kö, den som gick till gaskammare och förintelse. Hennes moster hade ställt sig i den andra raden. Mostern förstod vad som höll på att hända och började prata med vakten om sin systerdotter, om hur stark och duktig hon varit i Lodz ghetto. Vakten gav klartecken och mostern tecknade åt Celina att snabbt byta kö. Efter en kort tvekan gjorde hon som moster sa: klev över till den högra kön, till slavarbete, men med möjlighet att överleva.

– Mammas tid i koncentrationsläger var fullt av såna här tillfälligheter. Man var tvungen att ha tur för att överleva.

Celina och hennes moster klarade selektionen och fördes till arbetslägret. Kanske klarade Celina resten av tiden tack vare sina skor.

– När hennes moster skulle byta om till fångdräkt, kastade man till henne en röd klänning. Det var en så osannolik klädsel på det stället att Celina började skratta. När vakten fick höra den ovanliga munterheten sa han: “Ja, om du kan skratta så kan du få ett par skor.”

Ville bli skjuten

De skorna blev guld värda i den följande vinterkylan där de flesta fångarna gick barfota. I mitten av januari 1945 förflyttades Celina till Stutthofs koncentrationsläger. Hennes moster var då redan död, mördad i Auschwitz. I Stutthof förstod alla att kriget började gå mot sitt slut. Fångarna orkade inte så mycket mer än att släpa sig ut till uppropen som ingen vågade utebli ifrån. Den som inte klarade av det dödades.

Strax innan ryssarna anlände till Polen i april tvingades alla de utmärglade fångarna ner till den näraliggande hamnen i Gdansk. Därifrån transporterades de med pråm till Neustadt i Tyskland. De anlände dit den 3 maj och då var Celinas krafter slut. När hon inte orkade följa med sin grupp på vägen in mot staden, satte hon sig ner och sa till en soldat att han borde skjuta henne, men denne vägrade.

“Bara för att du vill bli skjuten så skjuter jag dig inte”, sa han och gick.

Några dagar senare var kriget slut. Celina vägde bara 30 kilo när brittiska styrkor befriade henne. Hon hade tappat all livslust och kom att först att vårdas på ett sjukhus i Tyskland.

– Vetskapen om att hon var den enda i sin familj som fanns kvar gjorde att hon inte längre ville leva. Hon undvek att ta sin medicin tills läkarna kom på henne.

”Historien får inte upprepa sig” 

Efter två och en halv månad på sjukhus skrevs Celina ut. Det var dags för henne att starta om sitt liv. Hon drömde om Israel.

– Hon hade en morbror som hade åkt till landet och bildat familj. Hon visste att hon hade fem släktingar som väntade på henne i Israel, men britterna släppte inte in henne.

I stället kom Celina med de vita skeppen till Sverige. Fartyget M.S Rönnskärs färd till Malmö var Celinas första upplevelse av det blågula landet. Från Malmö transporterades hon till allmänna läroverket i Ystad, där hon vårdades en tid. Därefter placerades hon i Mölle, innan hon fick bo hos en judisk familj i Ängelholm.

– Där träffade hon pappa, vars familj också mördats i koncentrationslägren. Han hade klarat sig tack vare att han kommit till Sverige bara några dagar innan kriget bröt ut 1939 och fick stanna kvar.

För några år sedan besökte Ulf själv Auschwitz tillsammans med en annan överlevande. Ulf har stått på perrongen där hans mors öde avgjordes tack vare sin mosters envishet. Han har sett lägret där hon arbetade som slav åt nazisterna.

– Vi får aldrig glömma vad som hände så att historien inte upprepar sig. Antisemitismen tycks aldrig ta slut. Det är viktigt att vi i generationerna efter de som överlevde tar vid och inte tiger om det de genom sina föräldrar vet, avslutar Ulf Cahn.