Cristina är tillbaka i församlingen

Cristina Virdung är tillbaka under sommaren i Skillingaryds församling

Mellan 2008 och 2016 var arbetsplatsen densamma som idag och vi träffade Cristina Virdung i fikarummet på expeditionen i Skillingaryd för en liten pratstund. 

– Jag har varit präst i 13 år. På heltid kan man läsa till präst under 5,5 år, men eftersom jag gjorde det på halvtid tog det tio år för mig. Därefter prästvigdes jag och blev pastorsadjunkt i Alvesta. Min första riktiga tjänst var här i Skillingaryd 2008, börjar Cristina berätta över en kopp kaffe. 

– Tidigare jobbade jag på Jordbruksverket som hortonom. Det är som agronom fast med inriktning på trädgårdsproduktion. Arbetsuppgifterna förändrades i samband med att Sverige gick in i EU och då blev jag ”blankettkonstruktör” och det trivdes jag inte med. Därför började jag läsa religionsvetenskap på halvtid. Jag har också jobbat med miljöfrågor inom kyrkan och Sveriges kristna råd. Det intresset har jag kvar fortfarande… 

Att Cristina Virdung gillar Skillingaryds församling går inte att ta miste på och hon tycker att storleken är bra och man känner varandra väl och är i ett lagom arbetslag om knappt 15 anställda.  

– Vårt ekumeniska samarbete här tycker jag är fantastiskt. I bygden finns många frikyrkor och alla samarbetar. 

– Jag är pilgrim också och det innebär att man startar en vandring på en kyrka och kommer fram till en annan. Jag är mest engagerad i Fransiscusleden som går mellan Alvastra i Östergötland till Byarum. När man är pilgrim är det inte ”bara” till att vandra utan man har ofta ett tema för varje dag, eller för varje timma och då är det någon som delar med sig av pilgrimens nyckelord. Vi har glömt bort att det är en kristen tradition. Under vandringens vilodag har man gudstjänst. Vi försöker samla upp församlingar när vi går förbi och man firar nattvard en gång om dagen. Under vandringen träffar man människor som är sökare och dessa kanske man inte alltid träffar i sitt yrke. Det tycker jag är fascinerade, menar Cristina. 

När Cristina Virdung slutade i Skillingaryds församling 2016 började hon en tjänst som komminister i Skärstad/Ölmstad. Därefter väntade pensionärslivet vid 67, vilket är åldern inom yrket då man inte längre kan ha en fast tjänst inom kyrkan. 

– Jag slutade min tjänst på Tacksägelsedagen. Det tyckte jag passade bra. Men jag kände såklart att jag inte arbetat klart, även om jag inte kan inneha en fast tjänst längre. Så jag har vikarierat i Öxnehaga församling i Huskvarna. Jag bor precis vid Vätterstranden så det blev ju nära mitt hem. 

– Jag hade ett par begravningar här i Skillingaryd i våras och då fick jag vetskapen om att Maria Åberg skulle sluta och att man inte hittat någon ordinarie så tänkte jag att det skulle passa mig. Så jag har ett vikariat här under sommarmånaderna. Det här är såklart väldigt roligt, jag känner till kyrkorna väl, människorna runtomkring mig och sen har vi fantastiska unga musiker som jobbar i församlingen, Hugo och Gustav, under sommaren vilket är väldigt roligt. 

Hur ser din arbetsvecka ut i församlingen?
– Jag är ledig på måndagar. Begravningar har vi på tisdagar, torsdagar och fredagar. Onsdagar har vi promenadgruppen som är väldigt fin, andakt och fika. På torsdagen är det mötesplats och jag är gärna med där om jag har möjlighet. Lördagen kan innehålla dop och vigslar som oftast. Vi har gudstjänst på söndagarna, både förmiddag och kväll, dessa gudstjänster kan också vara dop. Jag känner att man får ett förtroende och jag tycker, som jag inte var beredd på när jag blev präst, var samtalen inför en begravning eller dop, att man berättar väldigt mycket. Varför vill ni döpa ert barn? Man kanske inte går i kyrkan så ofta men man vill döpa sitt barn i kyrkan, säger Cristina Virdung.

Vad är det bästa med ditt yrke?
– Människorna man får träffa som man inte får träffar annars. Jag träffar många sökare och då gäller det att vi som har funnit något, att vi vågar berätta det på ett bra sätt. Att hjälpa människor att hitta in i kyrkan och tro är det bästa. Mina erfarenhet från jordbruk är inte så dumt heller faktiskt. När jag var i Åkers kyrka första gången kom kyrkvärden för sent då de hade haft juverinflammation i sin besättning, men nämnde i samma andetag att jag inte visste vad det var eftersom jag var präst. Men det gjorde jag ju. En del personer väljer prästyrket direkt efter gymnasiet och är klara vid 25 årsåldern och en del, som jag, kommer på det senare i livet. Jag tycker det är bra med mångfald och olikheter, där alla åldrar, kön, bakgrund, yrken finns inom yrket. Våra kyrkvaktmästare är våra största själavårdare. Man kanske inte söker upp en präst direkt och det kan tyckas vara enklare att söka upp en vaktmästare på en kyrkogård. 

– När jag jobbade här förra gången kallade de mig ”drällprästen” bara för att jag gick till kapellet, gick till kondiset och så vidare. Eftersom jag inte bor här på orten är det viktigt att jag handlar, lånar böcker på biblioteket, fikar på lokala kondiset här i Skillingaryd. Förr bodde alltid prästen i prästgården, men det har ju ändrat sig…