Dagar vi minns – 15 år och en kvarts miljon i en plastkasse

Berättelsen handlar om ett av mina första sommarjobb.

1974 fick jag ett sommarjobb på vaktmästeriet på Försäkringskassan i Växjö. Det var ett trevligt och varierande jobb med sedvanliga arbetsuppgifter som att sköta internposten, leverera kontorsmaterial till personalen när de behövde nya pennor eller annat kontorsmaterial. Dock var det begränsat vilka som kunde få ballografpennor, de var avsedda för de med en högre status än vanliga kontorsanställda.

Men det som var, sett i backspegeln, en helt osannolik särskild uppgift som landade på mig som yngst i vaktmästeriet. På den tiden, för omkring 50 år sedan, betalades sjukpenningen ut i kontanter hos Försäkringskassan. Det fanns en stor lokal som påminde mycket om en banklokal där människor köade för att komma fram till luckan och där fick ut sin beslutade sjukpenning i kontanter. Men för att det skulle fungera krävdes att det skulle finnas pengar att betala med, det är där jag kom in.

Varje morgon fick jag gå upp till administrativa avdelningen och hämta en underskriven check på en summa pengar som man bedömde skulle räcka under dagen. Det rörde sig normalt om summor på mellan 200.000 till 250.000 kronor som skulle finnas tillgängligt. Som yngst blev min uppgift att promenera med checken i en liten väska i en platskasse till dåvarande PKbanken i Växjö. Jag promenerade iväg genom stan och gick till bankens personalingång och knackade enligt en simpel kod och blev insläppt. Där växlades checken in mot kontanter som jag lade i plastpåsen och gick tillbaka till Försäkringskassan. Men mina kollegor i vaktmästeriet tyckte att jag kunde sköta en uppgift till när jag ändå var ute så jag skulle också hämta fikabröd. Så jag stannade på vägen på ett konditori och hämtade omkring 100 wienerbröd till förmiddagsfikat. Jag väntade medan de packades, fortfarande med en kvarts miljon kronor i en plastkasse.

Ingen funderade över om det var förenligt med några risker att skicka en femtonåring genom Växjö centrum med  250 000 kronor i en plastkasse. Inte ledningen, inte mina kollegor och definitivt inte jag – det kändes som en naturlig uppgift. Folk måste ju få sina pengar. Det fanns en begränsning, om jag kommer ihåg rätt, att om de skulle hämtas mer är 300.000 kronor skulle vi vara två som hämtade, men det löste man genom att jag fick hämta några hundra tusen till efter lunch. Sett i dagens ljus är det helt otroligt, men där och då var det inte det minsta konstigt – och ett outplånligt minne i mitt liv.