Dagar vi minns: När jag mötte Glenn

I dag berättar David på redaktionen om det oförglömliga mötet med en fotbollslegendar. Bilder och montage: David Alin

Den 10 augusti 2021 är ett datum som jag för alltid kommer att minnas. Klockan är 11.23 och jag står vid busshållplatsen utanför Värnamo tågstation. Solen steker där jag står i min väntan. Plötsligt rullar en grå buss in framför mig. En person kliver ur bussen…en annan person kliver ur.. till slut kommer en vithårig man iförd svarta glasögon ned för trapporna. Mannen bär en vit t-shirt och jeansshorts dagen till ära och när han sätter fötterna på bar mark går jag sakta fram och hälsar. 

– Välkommen till Värnamo, Glenn. Vill du ha mat?

– Tjena David. Naj, jag vill ha öl!, säger den goe göteborgaren med sitt typiska garv efteråt.

Men låt oss nu backa bandet lite grann. Som de flesta vet brukar tidningar ha någon form av artikelserie under somrarna när nyhetstorkan slår till som hårdast. För mig som nygammal reporter lärde jag mig tidigt att framförhållning är vägen till framgång. 

I början av maj månad blev jag en av de lyckligt lottade som fick hem Glenn Hysén som en pappfigur i verklig storlek. En dag fick jag tanken: ”jag kan ju göra nåt roligt med Glenn! Jag kan ju göra en artikelserie där pappfiguren besöker hela Värnamo kommun och så får han berätta om sina intryck”. Sagt och gjort pitchade jag min idé för en kollega som tyckte idén var bra, men som precis som jag hade tänkt att det kan ju vara skönt att ha riktige Glenns tillåtelse att citera i hans namn. Jag mejlade Glenn utan framgång och tänkte ju närmare sommaren jag kom att jag MÅSTE ha Glenns godkännande innan nästa steg tas. Då får jag den briljanta idén att skicka ett sms till sonen Tobias. Jag skrev ett långt och redogörande meddelande. Två minuter senare får jag svar: 

”Tjena, han är asdålig på det här med att höra av sig. Jag skickar till honom men kan inte lova nåt. Mvh Tobbe”

Senare samma förmiddag har jag varit ute på ett jobb. När jag lyfter telefonen ser jag att jag har tre missade samtal och ett röstmeddelande. Jag tror knappt mina öron när jag klart och tydligt hör en välbekant röst:

”Tjena, det var Glenn här. Det var någon David Alin på redaktionen som har sökt mig. Du får gärna ringa mig när du har hört detta.” 

Jag ringer upp Glenn, men just för stunden sitter han i trångmål och lovar att återkomma under eftermiddagen. Vid halv två-tiden ringer Glenn upp mig och jag förklarar varför jag har sökt honom. Jag berättar i korta drag vad jag har tänkt att göra och ger honom även ett exempel på hur ett av de här inläggen kan låta. Svaret lät inte vänta på sig:

– Jag har ingen aning om vad du pratar om, men det är så otroligt bra!, säger fotbollslegendaren med ett asgarv. 

Som avslutning på serien var min största dröm att få papp-Glenn att möta den riktige Glenn, vilket vår käre fotbollslegendar valde att säga ja till! Den 10 augusti bokade vi in att träffas i centrala Värnamo. Under tiden varvar papp-Glenn uppskattade besök på kommunfullmäktige och Store Mosse med att unna sig en klippning i Camilla Rinaldo Millers salong i Bredaryd. 

Åter till själva historien: när Glenn och jag kommer spatserande ner för Storgatsbacken hamnar vi på D8 Ristorante & Bar. Vi går in på restaurangen och folk stannar upp: ”får jag ta en bild med dig, Glenn?” , ”heja blåvitt” med mera hörs från både personal och besökare. Vi slår oss ner med varsin öl och börjar prata italiensk fotboll, humor, hans karriär och mycket mycket mer. Plötsligt stannar Glenn upp och får syn på tavlan föreställande Diego Armando Maradona, Argentinas främsta fotbollsspelare någonsin.

– Den där lille ettrige jäkeln har man mött ett par gånger. Det ska du veta David; de enda gångerna man visste var man hade honom var när man såg siffrorna på tröjan. 

Vårt samtal fortsätter med prat om såväl ”Den som skrattar förlorar” som samtal om Milan-Liverpool i Champions League-finalerna under 00-talet. Till slut hamnar vi vid min bil, där jag plockar fram kameran från passagerarsätet och plockar ut Glenn ur bagageutrymmet. Glenn tittar på figuren, studerar dess instabilitet och asgarvar:

– Det syns att han har använts väl!

Jag visar upp alla inlägg och Glenn garvar läppen av sig. Vi ställer upp oss vid närmaste dunge, där Glenn poserar ihop med papp-kopian. Att fota en deltagare i ”Den som skrattar förlorar” är inte det lättaste, vill jag medge: så fort jag skulle trycka på avtryckaren kommer en fräckis Glenn, vilket får mig att fylla Värnamos centrum med ett flertal skrattattacker. Till slut tas bilderna, vi enas om vad som ska ta stå i det avslutande inlägget och beger oss så sakteliga mot tågstationen. När vi kommer vid övergångsstället stannar en bil till. Föraren känner igen Glenn rakt, varpå fotbollslegendaren pekar på figuren och säger: 

– Nu finns det två Glenn i Värnamo! 

Vi skiljs åt vid busstationen, där jag tackar Glenn för en fantastisk timme. Han avslutar med att hälsa mig varmt välkommen att ta en öl med honom om jag har vägarna förbi Götet framöver. 

Så gick det till när jag fick ha de gött med den underbare Glenn Hysén. Jag återkommer framöver med fler oförglömliga dagar en minns tillbaka på med glädje.

Ha d gott.

David.

Psst..vill du veta mer om papp-Glenns äventyr? Kika här.