Debatt: För Vänsterpartiet är sjukvården prioriterad
Nyheter Nedan följer ett debattinlägg från vänsterpartisterna Pia Eliasson och Johan Tiger.
Sjukvården naglar sig fast som den viktigaste politiska frågan för svenskarna, enligt mätningar från Novus. Så har det varit länge men trots detta befinner sig Sverige i en sjukvårdskris. Det måste väl ändå kallas för ett politiskt misslyckande.
Vänsterpartiet gör bedömningen, med stöd av Sveriges Kommuner och Regioners beräkningar, att 15 miljarder i ökade statsbidrag till regionerna krävs för att de ska kunna bibehålla dagens kvalité samt behålla sin sjukvårdspersonal. Därför föreslår Vänsterpartiet i sin ändringsbudget att dessa medel tillskjuts regionerna. Statsminister Ulf Kristersson har lovat det svenska folket att regeringens ändringsbudget ska innebära att ingen sjukvårdspersonal behöver sägas upp. Trots detta tillskjuter de endast 6 miljarder i ökade statsbidrag till regionerna – den ekvationen går inte ihop och det vet statsministern.
Under pandemin blev det tydligt hur hårt pressad intensiv- och akutsjukvården i Sverige faktiskt är. Utöver detta så är det för oss mycket tydligt att det finns enorma behov inom exempelvis förlossningsvården, psykiatrin, ambulanssjukvården och i primärvården. Regeringens futtiga tillskott kommer tyvärr inte att räcka till för att rädda svensk sjukvård ur krisen.
Även sjukvården i vårt län har stora utmaningar. Kostnaderna för hyrbemanning är höga och har fortsatt att skena de senaste åren och detta tränger undan nödvändiga personalsatsningar. Att både det nuvarande och det föregående regionstyret inte varit rappa nog att möta denna utveckling med exempelvis arbetstidsförkortning, arbetsmiljöförbättringar och ordentliga lönesatsningar är tydligt. Istället valde man stora överskott. Visst kan det vara trevligt med ett fett bankkonto men det är en klen tröst när pengarna till stor del är låsta. Sammantaget har den förda politiken skapat en situation som är om vi skall vara ärliga – är rätt tuff att ta sig ur. Kanske hade det varit en bättre investering i det långa loppet att prioritera personalens hälsa och kompetensutveckling.
Nu krävs det modiga politiker som vågar tänka nytt, som vågar kritisera den ständiga pragmatismen där alla ska tycka samma sak. Vänsterpartiet är det modiga partiet. Våra regionpolitiker vill investera i personalen nu för att långsiktigt hämta hem investeringen i form av personal som väljer att arbeta kvar i regionen under stor del av sitt arbetsliv. Så bygger vi upp långsiktig kompetens och en hållbar sjukvård att lita på.
Pia Eliasson, distriktsordförande Vänsterpartiet Jönköpings län
Johan Tiger, distriktsordförande Vänsterpartiet Jönköpings län
Det där var ett innehållsmässigt vattentunt inlägg!
Visst är sjukvården en av vår viktigaste frågor, men det konstruktiva engagemanget från politiken och sjukvårdsledningarna har i åratal varit begränsat till ett ständigt ylande om besparingar. Det tål inte sjukvården – att göra mer och mer med samma eller ofta minskade personalresurser och materialresurser. Förr eller senare brister det.
Ett politiskt misslyckande, det är det väl när politisk och administrativ ledning inte inser konsekvenserna av sitt agerande. Det går inte att trolla med knäna. Visst befinner sig Sverige i en sjukvårdskris, men det är en kris som är konsekvensen av de ständiga sparkraven.
”Under pandemin blev det tydligt hur hårt pressad intensiv- och akutsjukvården i Sverige faktiskt är. Utöver detta så är det för oss mycket tydligt att det finns enorma behov…” Javisst, det är precis så det är. Men ledningsnivåerna har i åratal varit mycket välinformerade om att detta är konsekvensen av deras agerande. Problemet är att ledningspersonal, både politiska och administrativa, säger ”jag hör vad du säger” men så rinner informationen av dem som vatten på en gås.
”Kostnaderna för hyrbemanning är höga och har fortsatt att skena de senaste åren och detta tränger undan nödvändiga personalsatsningar” påstår skribenterna. Det är alldeles fel slutsats. Det är snarare så att kraven på oförändrad eller utökad arbetsinsats med ständigt minskande resurser gjort att personal säger upp sig och måste ersättas med inhyrd personal för att jobbet skall bli gjort med hjälplig kvalitet. Det är sjukvårdsadministrationen som är roten till det onda. Det är INTE hyrbemanningen som är roten till det onda, men hyrpersonal måste man ta till när sjukvårsapparaten sviktar. Det problemet löser man inte med ”exempelvis arbetstidsförkortning, arbetsmiljöförbättringar och ordentliga lönesatsningar” som skribenterna efterlyser. Man löser problemet med tillräckliga personalresurser och tillräckliga materialresurser kombinerat med uppskattning av den arbetsinsats som den kvarstående spillran av ambitiösa medarbetare fortfarande utför. Hur skulle man kunna lösa problemet med personalbrist genom att förkorta arbetstiden? Då måste man ju anställa ännu mer personal, dels för att kompensera arbetstidsförkortningen, dels för att kompensera den personalbrist vi har i dagsläget.
Man löser definitivt inte heller problemet genom den politiska pajkastning som skribenterna försöker sig på. De aktuella problemen kan man KANSKE lösa genom att omedelbart avsluta alla galna besparingsidéer, nu senast genom ”läkare på Internet”. Den tanken är insiktslös medicinskt sett. Men en slutsats är att den ohörsamma sparivern har målat in sjukvården i ett hörn som det kommer att kosta onödigt mycket resurser att ta sig ur.