Debatterar yttrandefrihet
Nyheter I en debattartikel behandlas yttrandefrihet.
Att diskutera huruvida bokbränning är ett rimligt sätt att uttrycka en åsikt eller inte har blivit en återkommande och infekterad fråga i vår samtid.
Jag anser att det fria ordet och den demokratiska diskussionen bör vara de främsta verktygen för att föra fram idéer, inte provokativa handlingar som tenderar att skapa mer splittring än förståelse.
Att en sådan handling väcker starka reaktioner är ett symtom på ett djupare problem.
Att protester urartar i våld, att vi ser hot och till och med mord som en följd av detta, är en utveckling som är helt oacceptabel i en rättsstat.
Ett samhälle där hot och rädsla får definiera gränserna för vad som får uttryckas är ett samhälle där demokratin undermineras.
Man kan ställa sig frågan: Vad hade hänt om någon bränt en bibel utanför en kyrka i Jönköping?
Högst sannolikt hade det lett till några bekymrade blickar, en stillsam diskussion och kanske några förböner på kvällen.
Det säger något om skillnaden i reaktioner.
Yttrandefriheten är en grundläggande princip i en fungerande demokrati, men den utmanas ständigt.
Vi står inför en utveckling där vissa grupper försöker införa sina egna normer genom att tvinga på andra sina värderingar, ibland genom hot och våld.
Att detta ens ska behöva diskuteras i ett land som Sverige, där demokratiska principer är djupt rotade, visar att vi har en lång väg kvar att gå för att försvara det fria ordet.
Men det som kanske är mest anmärkningsvärt i debatten är den snedvridna moralen hos vissa röster i samhället.
Att hylla eller försvara mord är en betydligt större vidrighet än att bränna en bok, en bok som, oavsett dess betydelse för vissa, ändå är en massproducerad kopia av något som lever vidare oavsett.
Sverige är ett öppet och demokratiskt land, där yttrandefriheten har en särställning. Den som har svårt att acceptera detta kan fråga sig om de verkligen vill leva i en demokrati, eller om de hellre hade föredragit en annan typ av samhällssystem.
Vårt land bygger på principer om frihet, rättvisa och tolerans – men den toleransen får aldrig bli en ursäkt för att tolerera det intoleranta.
Hampus Bergh (SD)
Jag rekommenderar Skattebetalaren ovan att rösta på KD. Skattebetalaren har rätt i hur kommunsverige obevekligt bara fortsätter att höja skatten.
Offentliga sektorns olika avdelningar spenderar maniskt alla pengar de får sig tilldelade, bara för att slippa få en lägre budget nästa år. Inga incitament för effektivitet eller sparsamhet finns.
Inom KD finns ingen sossenostalgi om hur bra det var på 60-talet. På den tiden skulle den ”starka staten” genom konfiskatoriska skatter utjämna folkets inkomster till samma låga nivå.
Egenföretagare som tog ekonomiska risker samt jobbade ihjäl sig, läkare som lade år av sina liv på att utbildade sig med flera, de skulle straffbeskattas. Inkomsterna pytsades över till politikerna. Inte för att de skulle kunna spendera pengarna bättre, utan för att läkaren efter all uppoffring inte skulle ha högre inkomst än någon annan. Helst inte högre än någon inom LO-yrkena, i vart fall.
Ingen valfrihet fanns. Skulle folk tillåtas välja något själva, skulle de välja olika utifrån sina individuella tycken och göra olika bra val. Oacceptabelt för sossekollektivismens apostlar. Alla skulle ha det lika dåligt, det var viktigt!
Vilken konstrast är inte då följande samhälle?
Sänkta skatter, offentlig sektor på bantningskur, mer pengar kvar och makt till skattebetalaren att välja sin egna vårdgivare, sitt egna apotek, lämna kommunala skolan om barnet blir mobbat och välja sin egna skola, själv välja vad man ska spendera sina pengar på. Här kan ett otal ytterligare frihetsreformer listas, som KD varit med och genomfört.
Detta är borgerlig KD-politik, och jag tror det skulle passa Skattebetalaren ovan alldeles utmärkt.
Välkommen till KD!
Tyvärr så är mitt förtroende för alla politiker borta för all framtid. Det spelar ingen roll om det är höger eller vänster som säger något. Så mycket bistånd som skickas till andra länder som inte Sverige och svenskarna har något att göra med tyder på att det är alldeles för höga skatter. Vi har ju ingenting och säga till om var våra skattepengar ska gå till.
Det är väldigt stor skillnad vad alla partier vill att pengarna ska gå till.
Sedan sitter man i en regering med andra partier och får förhandla.
Men enklast för att få svar på dina frågor är att kontakta alla partier enskilt och fråga.
”Om ni hade 51 procent av rösterna, hur mycket bistånd till andra länder hade ni gett då?”
När Sverige firade 100 år av demokrati så hade man ju väntat sig mera debatter. Reformer med mera, hur exempelvis demokratin ska stärkas. Utvecklas och då mot mera makt åt folket. Men blev bara. Sverige 100 år med demokrati.
Ordentlighetsstrecken avskaffades successivt. Kravet på genomförd värnplikt för rösträtt för män togs bort 1922, och fängelseinterner erhöll rösträtt 1937.
Helt demokratiska har vi inte varit i 100 år ännu.
Men tillbaka till din text, att prata om hur vår demokrati ser ut är en konversation som ständigt ska finnas på dagorningen, det finns massvis av saker att diskutera på alla nivåer.
All makt ska utgå ifrån folket, vi kan börja med att visa en annan typ av transparens emot dem och inte bara smöra vart fjärde år.
Yttrandefriheten behöver verkligen diskuteras i vår kommun efter de senaste två årens styre.
Håller med dig yttrandefriheten är viktigt i ett demokratiskt samhälle
Jag håller med om det mesta du skriver men absolut inte att Sverige är ett öppet och demokratiskt land. Det finns ingen demokrati i Sverige. Vi (vanliga) människor har absolut ingenting att säga till om. Alla partier struntar fullständigt i oss. Hela tiden mervskatter och höja befintliga och nya regler och lagar.
Jag vill börja med att understryka att känslan av att inte bli lyssnad på är djupt problematisk för demokratin. När politiker blir alltmer distanserade från medborgarna föds ett berättigat politikerförakt. Det är där våra institutioner och vår offentliga debatt måste spela en större roll, i att skapa öppenhet, ansvarstagande och förtroende.
Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att Sverige, trots brister och utmaningar, vilar på en demokratisk grund. Vårt sätt att forma regeringar, stifta lagar och fatta beslut må inte alltid fungera perfekt, men det ger fortfarande utrymme för medborgarna att uttrycka sin åsikt och påverka samhällsutvecklingen. Därför är det också avgörande att politiker vågar stå fast vid sitt ord och sina löften till väljarna. Gör man avkall på det, förstärks bara misstron och klyftan mellan folket och de folkvalda.
Politikerföraktet är ett problem eftersom det riskerar att urholka demokratins legitimitet. Att lyssna, ta ansvar och vara beredd att ompröva tidigare ståndpunkter när ny kunskap framkommer är en del av att vara en bra ledare. En politiker som aldrig ändrar sig eller aldrig kan erkänna fel är desto farligare, eftersom en sådan hållning stänger dörren för dialog och utveckling. Samtidigt ska det inte förväxlas med att vända kappan efter vinden, den som alltför snabbt byter åsikt och kastar bort sina principer vinner heller inget förtroende i längden.
När det gäller höga skatter och nya regler är det en ständig balansgång mellan vad som krävs för att finansiera välfärden och vad som upplevs som för stort tryck på individen. Den debatten måste alltid föras med största möjliga öppenhet och hänsyn till olika livssituationer. Ingen politiker borde fatta beslut över skatter eller lagar utan att förklara tydligt varför de är nödvändiga, hur de ska följas upp och när de eventuellt ska omprövas.
Jag tror att lösningen varken är att acceptera brister i demokratin eller att helt avfärda systemet. Tvärtom behöver vi arbeta för större engagemang, mer transparens och ett klimat där politiker vågar hålla löften men också visa ödmjukhet. Först då kan förtroendet mellan folkvalda och medborgare återskapas och förstärkas och bara då kan demokratin bära frukt för alla.