Det är vabruari i Kushult…

Kushult i vabruari

För det första. TACK, tack för all respons. Jag hade faktiskt inte räknat med det. Både kommentarerna på inlägget, på facebook och rent privat. Så roligt! Även tack för alla tips inför kommande inlägg, ni hyser stort förtroende verkar det som, för det är inga enkla ämnen som jag fått förslag på. Jag ska göra mitt bästa. Dagens bild är ifrån nu i veckan. Strålande sol, och gnistrande snö här i Kushult.

Vabruari. Jag tillbringade en vecka hemma med sjuka barn (och sjuk mamma), veckan innan sportlovet. Och även om hostan håller i sig har jag och barnen blivit relativt friska igen. Men denna veckan åkte pappan i huset dit med full styrka. Familjetid i all ära, men det är roligare när alla är friska och orkar.

Verkar som det är sjukdomar lite överallt i min omnejd. Det heter väl inte vabruari helt utan anledning kan jag tro. Men jag hoppas att vi snart har avslutat just detta med sjukdomar och kan rikta fokus nån annanstans.

På dopet nästa vecka till exempel. På att skriva klart sången jag påbörjade denna veckan. Det där med att göra saker i god tid, är inte riktigt min grej alltid. Jag är dock glad att jag i alla fall har fått några rader klara. På båda de andra barnens dop skrev och sjöng jag. Så det är klart att jag ska göra detsamma även denna gången.

Det är bara det där med tid. Det heter föräldraledig, men ledig är man ju sannerligen inte. Föräldrajobb borde det heta. Tiden bara går utan att man hunnit nästan nånting känns det som. Särskilt nu denna perioden när min lilltös mest vill vara uppe i famnen. Jag bär henne i sjal men jag vågar inte knyta upp henne på ryggen. Så duktigt är jag inte. Hon blir liksom lite i vägen när hon sitter där på magen. Och med två stora barn därtill så går det lätt att spendera tid utan att så mycket egentligen händer.

Just nu ligger min lilla tös tillsammans med mig i hörnet på soffan. Hon sover och jag skriver. De stora barnen sitter på varsin sida de med. Den ena tittar på tvn. Den andra spelar på plattan. Mellanmål borde fixas, men reser jag mig så vaknar bebis. Kvar på bordet står lunchen som mittenbarnet vägrade äta. Det var tydligen inte gott längre med pyttipanna.

När jag skriver så är det fredagseftermiddag. Och min stora kille har just kommit hem från skolan.
Landsbygdsunge som han är så är det skolbuss som gäller. Och jag är verkligen tacksam över det. Vad mycket enklare det blir. Och vi har dessutom förmånen i att ha en relativt liten skola, med samma busschaufför varje dag. Tryggt och bra. Smidigt med för mig, eftersom att jag ju inte behöver köra och hämta och lämna. Vi har för långt till skolan för att det skulle vara rimligt att gå.

Nä nu vaknade den lilla och de stora barnen slåss. En helt vanlig dag helt enkelt. Bäst att ta sig samman, räkna till 100 och andas. Popcorn till mellis? Det är ju ändå fredag.

//Martina