E4 – en dödligt farlig livsnerv

Arkivfoto från 2016

Bra kommunikationer med ett fungerande vägnät är förutsättningen för ett samhälles utveckling. Genomfartstrafiken i tätorter är däremot besvärande. Besvären ökar med trafikintensiteten.

– En europaväg med nuvarande trafikintensitet och med stor andel tung trafik är olidlig ur många synpunkter, olycksrisk, miljöförstöring i form av buller och avgaser, barriäreffekter med mera, säger Ingemar Elgemark, som i många år var sekreterare i kommunens trafiknämnd.

– Vår kommun kan väl anses drabbad av olyckliga genomfarter i Klevshult, Skillingaryd, Vaggeryd och Byarum. Förbifart Skillingaryd har byggts och förbifart vid de tre övriga tätorterna tycks nu vara nära ett genomförande. Kommuninvånarna kan åter känna sig tillfreds med att ha en europaväg genom kommunen som gynnar näringslivet, men ändock inte passerar genom tätorterna.

Det går inte att sticka under stol med att det är viktigt och framför allt har varit viktigt med E4 genom kommunen. Det är något av en pulsåder men ibland sker det olyckor. Många har fåt sätta livet till vid trafikolyckor, än fler har skadats. Visserligen sker olyckor även på mindre trafikerade vägar, men med ökad trafik och intensiv sådan ökar riskerna dramatiskt.

Sedan flera hundra år tillbaka har det gått ena allfarväg genom Östbo, men först öster om Lagan. Vägen finns faktiskt kvar än idag och kallas Malmstigen. 1561 lät Erik XIV utfärda en förordning om att ett gästhus skulle byggas i Hultsgerde.

På 1600-talet fick vägen delvis ny sträckning, bland annat genom Skillingaryd och kallades nu skånska landsvägen. Gästgiveriet i Hultsgerde flyttades några kilometer västerut till Skillingaryd. Det var 1676 som vägen byggdes, på uppdrag av Karl XI. 1600-talet var för övrigt ett intensivt sekel när det gäller vägbyggande. Det handlar då inte bara om att få bra vägar till militären utan vägar var också viktig för köpenskapen.

Vägnätet utvecklades i slutet av 1800-talet och inte minst när bilismen kom i början av 1900-talet. De talrika grindar som tidigare funnits längs vägarna försvann. Fast ännu på 1910-talet fanns för vägfararen mellan Skillingaryd och Värnamo sex grindar att passera och mellan Skillingaryd och Jönköping hela sju grindar.

Landsvägen kallades den väg som numera heter E4. Senare kom den att kallas Riksettan. Asfalteringen skedde inte förbi Skillingaryd förrän år 1949. Norrut torde motsvarande arbete ha skett något tidigare.

Bilismen ökade år efter år men jämfört med 1990-talet var det inte någon intensiv trafik.

Med ökat välstånd ökade också kraven på förbättrade vägar. Redan på 1950-talet höjdes röster för att bygga om Riksettan. Gray Wogmar, bensinmacksägare i Vaggeryd säger så här i JP den 19 december 1990;

– Jag byggde macken 1953. Två år senare kom några herrar från vägverket in till mig och berättade att de hade börjat staka ut den nya sträckningen. 1960 skulle den nya E4:an vara klar. Men som sagt, det har tagit sin tid.

Ja beslutet om att bygga om E4:an dröjer. Det är närmast pittoreskt att ha trafiken genom Klevshult-Skillingaryd-Vaggeryd-Byarum. Från kommunalt håll finns inga stora krav på att få E4:an utanför tätorterna. Det är vägverket som vill ha en ökad vägstandard, det vill säga motorväg eller motortrafikled.

Det som verkar som om bygget av ena förbifart ska ske under 1970-talet. Samtidigt som krav från allmänheten kommer, börjar staten få problem med debet och kredit ska gå ihop. Vägplanerna försenas och snart kommer protesterna.

Hem- och skolaföreningarna börjar kräva gångtunnlar under E4:an och även ljussignaler. I VN den 1 oktober 1977 berättas om kravet på en gångtunnel under E4:an i Skillingaryd. Föräldrar är oroliga för sina barns skolväg. Trafiken är mycket intensiv nu jämfört med bara för tio år sedan. Inte minst den tunga trafiken har ökat kraftigt. I Vaggeryd förs liknande synpunkter fram. JP berättar den 24 maj 1975 att Vaggerydsföräldrar kräver en tunnel under E4:an vid Hjortsjöskolan.

I Skillingaryd blir det aldrig någon kamp liknande den i Vaggeryd för att få förbifarten. Orsaken är främst att projektet inte skjuts så långt på framtiden som det görs i Vaggeryd.

”Den som tycker att semestertrafiken genom Skillingaryd är besvärlig kan trösta sig med att det inte dröjer så många år förrän den försvinner”. Det sägs i JP den 28 juli 1970. Reportage görs med anledning av mätningsarbeten görs för det vägarbetet som beräknas starta sex år senare.

Så här säger ordförande i köpmannaföreningen, Carl-Olof Skoog, i JP den 18 april 1975, varvid en skiss också presenteras i tidningen.

– Vägmyndigheterna måste se till att E4:an flyttas så fort som möjligt och läggs öster om tätbebyggelsen. Det har alldeles för länge pratats hit och dit om var E4:an skall ligga. Nu måste vägmyndigheterna verkligen bestämma sig och göra något åt förhållandet. Vi kan inte ha E4:an till att gå rakt igenom samhället med den risk som det utgör.

I JP den 14 juli 1978 presenterades ett kostnadsförslag för förbifart Skillingaryd. Bygget ska påbörjas 1982 och kosta knappt 19 miljoner kronor.

I Finnveden den 22 januari 1982 säger Sven Skoglund på vägverket att man bantat ner kostnaderna från 40 till 27 miljoner kronor. Bantningen sker genom att det inte blir en standard motsvarande motortrafikled.

För Skillingaryds del tas förbifarten i bruk 1983. För de boende i samhället är det nästan enbart positivt att genomfartstrafiken  nu går vid sidan om. Det är väl möjligen en del affärsidkare som förlorar på förändringen.

I Finnveden den 16 september 1983 berättas om att vägbygget endast kostat 16,6 miljoner kronor. Den 27 november invigs så vägen av landshövdingen Gösta Gunnarsson.

På E4:an invid södra infarten till Skillingaryd är det 110 km i timmen, men trafiknämnden lyckas sommaren 1989 få genom en sänkning till 90. Vid Dulebäck inträffar 1990, med kort varsel, två dödsolyckor med totalt tre döda. Det resulterar senare i omkörningsförbud och hastighetsbegränsning till 70 på en del av E4:an.

Fotnot; Ur Per Bunnstads bok ”Vaggeryds kommun 1971–1991”