En brandspruta med historia

Brandsprutan inköptes till det facila priset av 436 kronor, en mycket stor summa på den tiden. Anledningen var att brandrisken växte närmast explosionsartat i takt med att ortens invånarantal ökade så snabbt.
Frågan är dock om investeringen var så klok. Det hade säkerligen varit bra om vaggerydsborna redan då hade börjat investera i ett vattenledningsnät. Men så skedde först 1922.
I väntan på den storsatsningen fick befolkningen langa vatten i hinkar från Lagan eller Hjortsjön när det brann. Från ett stort kärl pumpades sedan vattnet via två hävarmar och en slang ut genom ett munstycke.
Sprutan parkerades strategiskt på Trägatan, i närheten av nuvarande CC Service. Men släckningseffekten visade sig snabbt otillräcklig. Det klargjordes eftertryckligt vid tre tillfällen. 1905 brann tre barn inne i en byggnad i korsningen Östergatan-Viktoriagatan i Vaggeryd och den sorgliga historien upprepades på gamla Torsbo år 1913 när två små barn innebrändes.
En marsdag 1920 brann det rejält, lyckligtvis utan att några människoliv gick till spillo. Det handlade då om en av tre verkliga storbränder i ortens historia – de andra två är J.G. Perssons möbelfabrik 1952 och fjolårets brand vid återvinningscentralen.
En eftermiddag 1920 larmade brandlurarna om industribrand i kvarteret Oden, nuvarande skolidrottsplatsen med sin stora parkeringsplats.
Alla industribyggnader i området, bland andra Johansson &Bergströms snickerifabrik och C. Svenssons vagnfabrik,  var uppförda i trä och fyllda med trä, gissa om det blev en rejäl brasa.
Det brann så kraftfullt att man fruktade att elden skulle sprida sig över järnvägen in i ortens centrala delar. Om så hade skett hade alla byggnader brunnit ned till grunden eftersom den lilla brandsprutan var helt otillräcklig för sådana eldsvådor.
Ögonvittnet Bertil Tallehammar berättade att hinkarna med vatten endast var halvfulla när de hade langats hela vägen från Hjortsjön.
Enligt krönikören Verner Malmsten undrade en handelsresande som passerade brandplatsen ”om det, istället för att lita till brandsprutan, inte hade varit klokare om samhällets invånare hade ställt sig runt branden och vända mot elden förrättat sina naturbehov”…
Enligt Evert Melin gjorde min farmor Maria Boberg, som bodde granne med brandplatsen, det enda rätta när hon föll på knä och bad Gud om hjälp.
1922 fattade så municipalfullmäktige med tolv röster för och sex emot om att bygga ut ett vatten- och avloppsledningsnät för 83 000 kronor.
Riktigt besvärligt blev det för den röde hanen när fullmäktige 1936, efter tio års kamp för att få loss pengar, beslöt att uppföra en ny brandstation för 21 000 kronor. Den låg i vinkel mot den gamla kommunala sammanträdeslokalen i korsningen Fabriksgatan-Sveavägen.
Nästa år firar den brandstation som finns idag sitt 60-årsjubileum då den invigdes 1958.