Familjen Elg är sista arrendatorn på Kroggården

Karin och Jan-Olof Elg sista dag som mjölkbönder är 14 september

Jan-Olofs far, Ivan Elg, kom till Kroggården i Svenarum 1943 som 29-åring och arrenderade gården av Växjö Stift. 1982 tog Jan-Olof över och frun Karin kom med 1986. 

Snart är familjen Elgs mjölkning förbi. Arrendet går ut i mars 2022, gården styckas av och en ny mjölkbonde tar vid. 

– I dag finns här 50 mjölkkor och ett hundratal ungdjur. Jag har varit bonde i 39 år och det ska faktiskt bli riktigt skönt att få vara lite ledig. Men jag kan ju säga att det har hänt en del här på Kroggården. Rörmjölkning och utgödsling kom till gården 1974 när min far var arrendator. Under ”min tid” har det byggts maskinhall, nytt mjölkrum, fördubblat antal mjölkkor, byggt lösdjursstall, kalvstall och installerad datafodervagn och gödselbrunn. Det har egentligen hänt otroligt mycket på den här tiden. Förr var det otroligt slitsamt, i dag har vi tekniken till hjälp. Samtidigt som man inte kan klara sig på det man har själv, utan behöver arrendera ett antal gårdar för att klara sig. Jag har fyra gårdar i Kohult, Hässelås samt här i Svenarum och en i Slätteryd. Tillsammans mäter de 100 hektar åkermark, berättar Jan-Olof över en kopp kaffe och goda mackor vid uteplatsen på Kroggården. 

Stiftet äger gården och ”skalet” och familjen Elg äger inredning och alla djur. När stiftet inte vill fortsätta med arrendator utan sälja gården, sparade det mycket tid och oerhört arbete.

– Vi har arrenderat från Växjö stift. Det är lite oklart hur länge kyrkan har haft gården, det har vi inte kunnat få fram. Vårt arrende, som skrivs på fem år, går ut i mars 2022 och egentligen hade vi bestämt oss att den här perioden blir den sista redan 2017. Stiftet vill inte ha någon ny arrendator utan vill sälja gården. Turligt och passande nog valde Fredrik Lindblad från Mellangården här i Svenarum att ta över. Så snart Lantmäteriet är klara med avstyckningen, för stiftet vill behålla skogen, kommer de 25 hektaren samt hus, ladugård och övriga byggnader vara Fredriks. Det känns väldigt bra att våra djur får vara kvar på gården och att det blir en kille som tar över som vi känner. Det här känns riktigt bra, menar paret Elg. 

– Växjö stift har varit bra att arrendera av, vi har haft en god relation, kommenterar Jan-Olof.

Den 14 september mjölkar Jan-Olof sina kossor och stänger dörren till mjölkrummet för sista gången. När det är dags för morgonmjölkning den 15 september är Fredrik på plats. Fredrik Lindblad blir då fortsatt den tredje mjölkbonden som är kvar i Svenarumstrakten. 

– Vi kommer att bo kvar tills arrendet är slut, det vill säga till mars månad. Därefter går flyttlasset till Ödestugu där vi kommer att hyra ett hus på landet. Två av döttrarna bor där, varav en har jordbruk, så det kan bli fortsatt gårdsarbete. Jag har heller aldrig flyttat så det blir speciellt bara det, säger Jan-Olof och ler.

Mjölkdörren förblir öppen när ny ägare tar vid på Kroggården i Svenarum

Vad är det bästa med att ha varit bonde?
– Friheten såklart. Man kan styra sitt arbete och sin dag. Sen å andra sidan är det otroligt mycket arbete, man är bunden och har jour dygnet runt. En dag i månaden har vi haft avbytare och då har vi passat på att spendera den lediga dagen med en dagsutflykt. Frun Karin nickar instämmande och fyller i att ”vi har försökt att åka iväg så Jan-Olof ska få hemma hemifrån. Nu kommer lediga dagar spenderas med våra barn och sju barnbarn”.

– Det har varit väldigt upp och ned gällande mjölkpriset vi får. Just nu är det riktigt bra och det börjar hämta sig efter det dåliga året 2018. I går var mjölkpriset 3,80 kronor och i dag sänkte de med tio öre. Dessvärre har kraftfoder- och gödselpriserna stigit, så det harmoniserar inte så bra, berättar Jan-Olof.

Vad ska Jan-Olof göra nu?
– Jag funderar på om jag kan ta sovmorgon, det vet jag inte, men hoppas. Dagarna har alltid börjat 04.15 så det kanske är svårt att vänja sig av med det. Vi har aldrig varit sena på kvällarna utan klara i ladugården vid 18.00-tiden på kvällen. Jakten behåller jag i skogen, så jag kommer såklart att besöka Svenarum ändå även om vi inte är bosatta här. Trafiken på riksvägen utanför fönstret kommer jag däremot inte att sakna.

Karin flikar in;
– Vi kan städa tillsammans och göra trädgårdsarbete, kanske? menar Karin och Jan-Olof nickar och säger ”Ja, hon säger det”.

– Höjdpunkten var för snart 20 år sedan då vi fick medalj av kungen för att ha levererat felfri mjölk. Det är ett härligt minne att se tillbaka på. Just nu känns det riktigt bra och att allt har lösts sig smidigt. Eftersom vi bor mitt i byn också måste jag ju säga att grannarna runtomkring oss har aldrig klagat utan de har stöttat jordbruket här i Svenarum, det är vi väldigt tacksamma för, avrundar Jan-Olof och tar en påtår av det goda kaffet.

Här finns artikeln när vi besökte gården i januari 2017

Carl-Johan Elg berättar mer om Gästgivargården i Svenarum

Birger Jarl instiftade i mitten av 1200-talet Fridslagarna kvinnofrid, hemfrid, tingfrid och kyrkofrid. Sonen Magnus Ladulås gick ett steg längre och förbjöd våldgästning och stöld av förnödenheter, foder, kreatur med mera. 

Fanns ett stort behov av gästningställen utmed färdvägarna. Det bildades därför ett nätverk av gästningsgårdar som mot betalning inte fick neka gästning av resande. Ofta var det klostergårdar och prästgårdar som svarade för att tillhandahålla mat, husrum och förnödenheter. Utgjordes gästerna av kungens eller kronans folk kunde den som tillhandahållit gästning skriva räkning till stadsförvaltningen och begära ersättning. 

Då Sverige blev en stormakt i Europa under 1600-talet krävdes ett välorganiserat system av transporter och gästningar. Därför tillkom ett gästgiveri- och skjutshållssystem med vissa statliga garantier men ändå kommersiella och självförsörjande rörelser. 

I en skattelängd från år 1600 finns omnämnd en ”Nils gästgivare” i Svenarum. I en förordning nämns att gästgivargårdarna bör ligga med två mils avstånd. Från 1641 fram till 1880, 250 år, finns det en ganska säker uppräkning på vilka som var gästgivare i Svenarum. Minst ett 20-tal betrodda män hade förordnade som gästgivare. De flesta var från Svenarums socken eller grannsocknarna. 

Några exempel: 

1641 utsågs Sven Svensson i Svenstorp. 

Josef Komstadius 1694-1715 

Nils Månsson Elg 1715-1765

Josef Elg 1765-1777

Josefs änka Helena Lindvall/Elg 1777-1793

Sven Andersson från Norrhyltan var gästgivare 1799-1809

Nils Abrahamsson från Hägnen Stoarp 1809-1813

Johannes Pettersson Klein, han var från Morarp, 1813-1820

Johannes Johannesson Rydell från Slätteryd var gästgivare omkring 1824-1838

Ovan son, Frans Otto Rydell, var en tid under 1858-1859, gästgivare i Svenarum. 

Omkring 1842-1850 hette gästgivaren Sven Gustaf Pettersson Lind från Horshaga. 

Sven Johan Johannesson 1859-1867. 

Bengt Otto Andersson var gästgivare 1867-1881. Han var född i Krängshult Byarum och flyttade från Svenarum till Rogberga. Han var den förste som fick kontrakt att befordra posten på den nya linjen Vrigstad-Svenarum. Den inrättades efter att postverket övertog kronobrevgäringen 1874. Till föreståndare för den samtidigt i Svenarum inrättade poststationen utsågs handlaren Carl Svahnström. Hans arvode var från början 100 kronor. Svahnström blev ordförande i både kommunalstämma och kommunalnämnd. 1878 drog emellertid poststationen in och ersattes av en lantbrevbärarlinje mellan Vrigstad och Svenarum. 

Sannolikt var Bengt Otto Andersson den siste gästgivaren 1878 då förordningen för Svenarum upphörde. Den välkände köpmannen och häradsdomaren Karl Svahnström med familj var enbart förordnade skjutshållare från 1885 fram till 1926 då den förordningen upphörde. Familjen Svahnström hade dock i privat regi gästningsverksamhet i slutet av 1800-talet. Men de hade inte utskänkningstillstånd. I boken Gästgiverier och Skjutsstationer – Jönköpings län 1649-1933 står det att Svenarums Gästgiveri inskränktes till enbart skjutsstation någon gång under perioden 1876-1880 och att Hjalmar Svahnström beviljas entreprenadbidrag för skjutsstation i Svenarum. I och med järnvägen i Hon finns Hok/Lindefors omnämnd i förteckningen som Gästgivargård/Skjutsstation i Vaggeryds kommun i ovan nämnda bok. 

I förteckningen av gästgivare har ett namn en särställning. 1714 förordnades en 30-årig man från Elgabäck i Hjärtlanda socken till gästgivare. Han hett Nils Månsson Elg och förblev gästgivare från 1715 till sin död 1765, alltså under 50 år. Hans son Josef tog över och bedrev gästgiveri fram till sin död 1777. Tillsammans bedrev far och son gästgiveri i cirka 63 år. 

Mer om Nils Månsson Elg och hans barn med Ingrid Komstadius: 

Måns Nilsson Elg i Älgabäck, söder om Sävsjö, och hans hustru Rangell Nilsdotter från Mosseryd, Sävsjö, fick en son Nils Månsson Elg som föddes 1686. Han gifte sig med en flicka från Svenarum, Ingrid Komstadius (född 1695). Hon var dotter till gästgivaren Josef Komstadius. Josefs svåger var prosten i Vrigstad Laurentius Ternerus. 

1715 efterträdde Nils Månsson Elg sin svärfar som gästgivare på Stommen i Svenarum. En svärfar som från början gjort karriär som guldsmed i Karlshamn.

Nils och Ingrid fick 11 barn. Två döttrar gifte sig med präster. Bland annat Annika som gifte sig med Svenarumsprästen Lars Sellin. Som änka 50 år gammal gifte Annika om sig med Albohultbonden Magnus Persson. En annan dotter gifte sig med bokhållaren på Nydala säteri. 

En son, Josef, gifte sig med dottern till gästgivaren i Tillingeberg (mellan Mörlunda och Bockara). En annan son, Magnus, studerade i Uppsala. Magnus höll bland annat ett föredrag 1749 vid Smålands nation i Uppsala inför Carl von Linné om det småländska åkerbrukets skötsel. 

Ytterligare en son, Bengt, blev grosshandlare i Stockholm. 

Sonen Lars blev bonde i Packebo i Hagshult. Från honom kommer Elg-grenen jag tillhör. Lars fick en son, Josef, som föddes i Hagshult men flyttade med sina föräldrar till Sunnerby i Vrigstad. Hans son Axel Elg flyttade från Sunnerby till Horveryd. Hans son var David Elg, min farfar. 

Josef Komstadius och Catarina Jönsdotter var gästgivare i Svenarum 1694-1715. Nils Månsson Elg och Ingrid Komstadius var gästgivare 1715-1765. Josef Elg och Helena Lindvall var gästgivare 1765-1777. Änkan Helena Lindvall var troligen kvar som gästgivare 1777-1793. Så man kan säga att släkten Komstadius/Elg ansvarade för gästgiveriet under 100 år. 

En sentida ättling till Nils Månsson Elg, Ivan Elg (1914-2008) från Horveryd i Vrigstad blev 1943 arrendator på Svenarums Kroggård/prästlöneställe. Han efterträdde då Håkan och Hulda Nordkvist. 

1912-1926 var Karl Svahnströms son Hjalmar Svahnström och hans hustru Gerda arrendatorer innan de flyttade till ägandes gård Najen i Ekesås. Om Håkan och Hulda Nordkvist tog över efter Svahnströms eller om det var någon arrendator däremellan är jag osäker på. Ivan gifte sig 1945 med Bosarydsflickan Anna-Lisa Bengttsson (1924-2013). Efter 165 år var alltså släkten Elg tillbaka i Svenarum. 

Nu har dessutom Ivan och Anna-Lisas yngste son Jan-Olof Elg (född 1958) sedan 1980 varit arrendator på gården. Den andra epoken Elg som arrendatorer på Svenarums Kroggård avslutas 2022 då Jan-Olof och hans hustru Karin (född Karlsson 1968) lämnar gården. Den epoken varade i 79 år. 

Lite övrigt: 1679 brinner Gästgivargården. Arvid Larsson var både klockare och gästgivare och blev anklagad för eldens uppkomst men friades av tingsrätten. 

1705 slår fjärdingsmannen Måns Persson gästgivaren Joseph Comstadius med yxa. 

1744 förmanades församlingen att ”vända med det fördömliga supandet på Gästgivargården om söndagar”. 

1778 inkommer flera klagomål att en del av ”församlingens invånare tagit den stygga vanan före att på söndagar och högtidsdagar efter slutat gudstjänst sitta på Gästgivaregården och supa. Församlingen beslutade enhälligt att den som befinnes sitta på Gästgivargården och supa om söndagarna skall sitta i stocken en eller två söndagar, sig själv till välförtjänt skam och nesa och androm till varnagel…”

Fanns också gästgiveri i Kohult. 

Svenarums Gästgivaregård nämns första gången i skrift 1735 i Carl von Linnés reseskildringar. 

Taberg/Bosaryd 2020-07-11
Carl-Olof Elg

Fotnot: Ovan uppgifter är inhämtade från Nils Jonssons forskning om gästgiveriet i Svenarum och från mina egna släktkällor. Ivan Elgs yngre bror Gottfrid flyttade med honom till Svenarum och tillsammans jobbade de på gården. Om Gottfrid också stod med som arrendator i kontraktet är jag osäker på. Efter något år tog han emellertid anställning på Hagafors stolfabrik och ägnade sig resten av sitt yrkesverksamma liv åt arbete i träindustribranschen i Vaggeryd.