Flytt av europavägen firar 25 år

Lars Erik och Reine vid Jönköpingsvägen 59

Att ”Flytta E4:an nu” var en valfråga helt klart. Det är Reine Frisk och Lars Erik Joakimson helt överens om när vi träffar herrarna vid köksbordet intill den omtalade vägen som äntligen blev flyttade från centrala Vaggeryd för exakt 25 år sedan idag. Från början var det föräldrar till barnen i skolan som drog igång önskan om flytten av europavägen, där Socialdemokraterna, Reines egna parti, kallade till offentligt möte, då man tyckte att något måste göras.

Alla partier satt med i debatten som då gjordes och i den här frågan var alla partier eniga. En aktionsgrupp bildades med två representanter från hem- och skolaföreningen (Erling Abrahamsson och Lennart Kullberg), Reine som politiker, Berry Lilja från Waggeryds IK och från skolans värld fanns Björn Eriksson representerad.

– Vi uppvaktade länsstyrelsens kommitté som beslutade om väganslagen under 80-talet. Samtidigt som vi var där var någon från Nässjö som tyckte att det var viktigare att flytta riksväg 30 utanför Nässjö än att flytta E4:an från Vaggeryd. När min pojke gick på Hjortsjöskolan hade de trafikräkning och klassen gjorde en bedömning att nästintill alla bilister körde för fort förbi skolan och det var då arbetsgruppen bildades.

– 1988 åkte vi med eleverna till Stockholm, där kommunen sponsrade resan. Där träffade vi rätt person, kommunikationsministern, och hade vi rätt personer med oss, eleverna. Och jag är fortfarande övertygad om att hade vi inte jobbat på det viset så hade flytten av vägen dröjt många många år, börjar Reine Frisk berätta samtidigt som han minns att Georg frågade om det var någon av eleverna som hade råkat ut för något utmed vägen, då en pojke från Götafors räckte upp handen och sa att ”jag har blivit påkörd”. Georg undrade hur var det och fick svaret ”Det gjorde ont”.

"Trafiken är intensiv på morgonen, vid 16 - 18 på kvällarna" berättar Reine

– Varje år demonstrerade vi och vi bearbetade Sven-Erik Alkemark från Skillingaryd som då satt i riksdagen samtidigt som Georg Andersson var ansvarig för vägnätet i landet. Sven-Erik fick Georg att åka hit till Vaggeryds kommun där vi arrangerade ett möte med Evald Andersson i november 1989. Georg lovade inget utan åkte hem. Vi var mycket besvikna och hotade med att blir det ingen flytt av europavägen utanför samhället skulle vi Vaggerydsbor ”maska” (reds anm; köra sakta), säger Lars Erik Joakimson.

Hösten 1989 planerades det demonstration som skulle starta vid Hjortsjöskolan och gå till Slätten.

– 5 000 personer gick med i demonstrationståget och alla vi tog mycket god tid på oss att gå ut på vägen och det blev totalstopp i trafiken. Kön ringlade sig ända upp till Stigamo. Musikkåren från Missionskyrkan och Betel fanns på plats också, men det var för kallt för blåsinstrumenten så enbart trummorna kunde användas. I demonstationståget tyckte vi att de ropade för dåligt och det hördes bara till Byarum, vi ville att det skulle höras ända till Stockholm och det gjorde det minsann, minns Reine och småler vid köksbordet.

E4 byggdes utanför Skillingaryd som var klar 1983 men att Vaggeryd fick vänta tror Lars Erik och Reine berodde på att vi inte hade någon respresentant i de avgörande kommittéerna och att pengarna var slut.

Den 1 maj 1989 blev det återigen massiv demonstration och som alltid var flytten av E4:an alltid på tapeten. I valrörelsen 1991 högg Georg Andersson (S), dåvarande kommunikationsminister symboliskt i ett träd vid södra infarten till Vaggeryd och året därpå skulle första spadtaget tas och att det blev en valfråga i högsta grad.

Den 10 november 1993 på eftermiddagen skulle äntligen europavägen flyttas.

– Vid ceremonin vid södra infarten fanns kommunalrådet Evald Anderson, landshövdingen, vägverkets representant och vår arbetsgrupp på plats. Jag minns så väl att det var Bengt Weidmar som var konferencier och jag fick någon keramik av Lasse Melander. Efter talet vi gjorde så fick vi sätta oss alla i en buss och åka upp till Krängsberg. Först i kön fanns Lennart Svensson ”Bil-Gunnnar” som hade väntat länge på att bandet skulle klippas och kunna vara först ut. Bussen vände och vi fick stiga ur bussen. Bandet klipptes vid viadukten och sedan kom poliseskort och körde först. Det kändes otroligt skönt att få åka nya E4:an, berättar Reine.

– När jag sedan åkte hem på Jönköpingsvägen var det precis som något inte stämde. Jag mötte inte en bil, det var väldigt ovanligt. Vi hade fått tillstånd att stänga av halva gatan utanför vårt hus här där vi dukade långbord på eftermiddagen och hade tårtkalas. 100 personer kom och det blev stor gatufest här för oss Vaggerydsbor. Det var nog många som tyckte vi var larviga, men vi var så otroligt glada att europavägen nu var flyttad. Minns att kaffebryggaren gick för fullt här på 59:an, säger Reine med ett stort leende.

Tragiska minnen har Lars Erik och Reine då ett barn omkom vid Götaforsvägen 1950 som var ett av dödstillbuden. Vid viadukten i södra Vaggeryd ”hände det alltid något”. Men ett gedigert arbete från skolan, föräldrar och politiker lyckades den kvarglömda sträckan genom Byarum, Vaggeryd och Götafors bli av.

– Tänk om det inte hade blivit ny förbifart Vaggeryd? Jag tänker på Borås. En delad stad. Nä, det var tur att vi lyckades, avslutar Lars Erik Joakimson.