Förskolan snart ett minne blott

Förskollärare Sudans Varzak

Tiden går, vare sig vi vill det eller inte. Barnen växer upp, kanske lite för snabbt ibland. Även om man har tjatat på sitt barn varje dag i fyra år om att man då visst behöver ha på sig jacka till förskolan – även om den bara ligger några minuter bort, så kommer den dagen då man inte längre behöver tjata. Och endast då inser man att man kanske saknar det. Den tiden.

Nu har barnen som gått på Åkers förskola vuxit upp. Nya utmaningar väntar och det finns inte längre några barn som kommer att gå kvar, så förskolan kommer att stängas ner. Idag var det fyra stycken barn som satt och åt vattenmelon kring ett bord i köket.

– Jag kommer börja på Klevshult skola tillsammans med Tyra, säger Isabell.
– Och jag kommer att börja på Sörgårdsskolan, inflikar Karl.

Olivia, som är lite yngre än de andra kommer att tillsammans med förskolläraren Sudans Varzak att åka in till Klevshults förskola och gå där i stället.
– Det är lite synd faktiskt, vi har haft sådan frihet här, säger Sudans Varzak.

– Precis här bakom har vi ju haft vår pulkabacke på vintern och nu under sommaren har vi bara kunnat gå ner och bada och fiska på stranden. Här bakom köket har vi ju också vår alldeles egna gymnastiksal och sedan har vi ju varit två förskollärare på tio barn nu under sista tiden så vi har blivit ett tajt gäng som har lekt här under dagarna.

Finns det något ni tänker på som ni tror att ni alltid kommer att minnas härifrån? Efter en stunds betänketid skiner Tyra upp och pekar på Karl.
– När du trillade i pulkabacken och hade snö i hela ansiktet, säger hon och skrattar.

Karl brister också ut i skratt och slänger sig ner på golvet för att visa hur händelseförloppet utspelade sig. Kanske för att uppleva det hela en gång till och kanske för att endast minnet tar dem tillbaka till en tid som för alltid kommer finnas där i hjärtat. En plats så nära men ändå så långt bort.

Janne som också har spenderat många timmar med barnen menar att det inte är bestämt vad som ska göras av lokalen nu när den blir tom.
– Jag kanske ska öppna en restaurang, med ”Happy Hour” dygnet runt. Han flinar och tillägger;
– Eller varför inte en bingohall, ett värdshus, lägenheter eller allt i ett. Visserligen skulle det nog behövas renovera en hel del men det är ändå fina lokaler på en fin plats.

För barnen spelar det ingen roll vad som blir av med förskolan. De är redan taggade på nästa kliv i livet och har redan tjuvtränat lite på vad som komma skall.
– Jag vet att ett plus ett blir två, säger Isabell.
– Och två plus två blir fyra, tillägger Tyra.
– Hundra plus hundra blir tvåhundra, fortsätter Isabell.

Vad är det roligaste ni brukar att hitta på här på förskolan?
– Det är att leka ”mamma, pappa och barn”, säger Tyra.
– Eller att pärla, avslutar Isabell.

Troligtvis, om jag skulle fråga dem igen sedan om tio år så skulle svaret vara densamme. För även om tiden går, vare sig vi vill det eller inte, så kommer Åkers förskola för alltid vara ett varmt minne i dessa barns hjärtan. De kommer att minnas kompisarna, lärarna, pulkabacken, leken ”mamma, pappa och barn” men de kommer också att minnas tiden efter och alla nya äventyr. Och det som dem inte minns, kommer vi andra att minnas åt dem – som alla de gånger de vägrade ta på sig jackan.

Text: Linn Törnberg