Gustavsson – landslagsskytt i VM

Vita stålplåtar. Foto: CG Gustavsson

CG Gustavsson i Ryd är hemkommen efter ett nytt skytteäventyr, denna gången i Namibia. CG var en av fyra svenskar som deltog i världsmästerskapet. Hur kommer det sig att du varit i mästerskapssammanhang ett flertal gånger, frågar vi CG.

– Jag åkte i början av 2010-talet på en landskapsuttagning. Inte för att jag hoppades på något för egen del, utan för att komma hem och berätta och stimulera andra skyttar i Skillingaryd att vidga sina vyer. Men jag kom med i landslaget och har varit där nästan hela tiden sedan dess, börjar CG berätta. 

2014 blev Svenska Jägareförbundet inbjudet att skicka ett landslag ”till någon sorts av världsmästerskap” som vi inte kände till.

– Vi var några som nappade och stack. Då arrangerades tävlingen i Sydafrika, där grundidén till mästerskapet gjordes av en sydafrikan och en dansk. Det kändes mest som att man efteråt skulle kunna stoltsera med att representera Sverige i ett VM, men det blev för min del en överraskande silvermedalj. 

Åren efter, 2016 och 2018, gick det ännu bättre med vinst båda åren. Sedan kom covid… 

– Pandemin gjorde att många mästerskap lades på is. Jag själv fick sjukdomen och har fortfarande inte helt återhämtat mig, så först nu, i år, var det dags för nästa mästerskap. 

223 på 300 meter. Foto: CG Gustavsson

Är det någon form av kval för att komma med på mästerskapstävlingar?
– Det är meningslöst att driva kvaltävlingar, då vi är så få. Vi får vara glada att folk engagerar sig och åker. I en lagtävling ska det vara sex stycken skyttar så i år hade vi inte folk till en lagtävling för Sverige, då vi var fyra, men vi tävlar individuellt och har varit framgångsrika. I andra länder är intresset större. Tjeckien hade i år elva skyttar. I år var vi bara fyra nationer på plats: Sydafrika, Namibia, Tjeckien och Sverige. Det här har tagit stryk av covid och då sprack alltihop. Tankarna kring nationernas skyttar var: Vågar vi? Vågar vi nu? 

Hur gick mästerskapet i år?
– Jag var bra med i medaljstriden de första dagarna, men trasslade till det under tredje dagen och slutade femma. 

Hur förbereder man sig inför ett mästerskap?
– I år var jag alldeles för dåligt förberedd. Jag beställde nytt gevär i höstas och det har fortfarande inte levererats, trots att ett VM och NM väntar. Geväret ligger färdigt i Tyskland. Skandalöst hanterat av generalagenten, rent ut sagt. Jag använde mitt välanvända vapen som var med på sitt fjärde mästerskap. Det är ett bra gevär och jag har tagit VM-medalj med det. Det är en Husvarnastudsare, ett vanligt gevär som man jagar älg med.  

Varför var mästerskapet i Namibia i år?
– Planläggningen med Tjeckien som värdland sprack av flera anledningar. Bland annat var det något med legala procedurer i landet. De har fått myndighetstillstånd tidigare och nu fick de inte det. En del länder har en viss oro för att åka till Europa och man är rädd för kriget i Ukraina. Jag tror att ekonomin varit trång också och man har då letat andra alternativ. Namibia blev värdland, landet väger tungt när det gäller skytte och i år var vi 150 deltagare. Jag har varit där nere tidigare och jagat. Namibia ligger på västkusten norr om Sydafrika. Tävlingsskjutandet blev en ögonöppnare: att jakt är mångt och mycket annat än vad vi gör här. Längre skjutavstånd, men man kan åka ner med sin vanliga älgstudsare och jaga i Afrika, Under min första jaktvecka i Namibia resulterade 14 skott i 14 vilt, skjutna på avstånd som är mellan 100 till 275 meter. Man vill bara tillbaka igen. Jag brukar säga att jag har fått ”den afrikanska sjukan” då man vill åka ner igen och jaga. 

Hur många dagar var du i Namibia?
– Nio dagar. Tävlingen pågick över sex dagar, så vi var där nere lite innan och sedan är det en resdag ner och en hem. Jag åkte från Ryd på morgonen och kom fram till förläggningen nästa dags eftermiddag. Vi åkte tillsammans allihopa i landslaget.

Hur fraktar man sina vapen över världen?
– Väl förpackat i en vapenkoffert med skumgummi. Slutstycke och ammunition åker i en separat väska. Jag behöver ha ett europeiskt vapenpass som man ansöker om hos polisen. För att komma in i Namibia behövs ett intyg som arrangören utfärdar. Intyget tillsammans med mitt vapenpass behövs för att jag och mitt vapen ska komma in i landet. När man visar upp alla handlingar på flygplatsen får man ut sitt vapen. Det är ett säkert sätt. 

Att CG fastnade för skytte är bland annat för att hans far sköt och tävlade. CG:s far var hemvärnschef i Klevshults hemvärnsområde. CG själv började tidigt och det där med luftgevär ansåg den unge CG ”att det kunde vara något”. 

– Då vann man stora tävlingar på cirka 385 poäng av 400 möjliga med 40 skott i stående skjutställning. EM med 350 skott och Jag sköt över 380, så då tänkte jag skulle åka på någon svensk tävling. Men det var bara det att när jag tittade igen så såg jag att de sköt 60 skott och poängen var kring 590, så då tänkte jag att jag tillägnar min tid åt mitt yrke istället. Jag tog upp det med Sven Johansson och då sa han att det var han som hade det svenska rekordet på 592 poäng. Sven var otroligt sanslöst duktig på att skjuta. 

– Men sedan 1968 har jag skjutit mig godkänd med älgskyttemärket varje år. Då sköt man på stillastående älg och sedan var det en separat gren med löpande älg. 

Vad är det för sorts av sportskytte i landslaget du är med i?
– I det här VM-sammanhanget handlar det uteslutande om studsarskytte mot stillastående mål på avstånd upp till 400 meter. Inte som på SM och NM med rörliga älgfigurer och lerduvor, men mycket handlar om skjutställningar anpassade till terrängen, precis som vid riktig jakt. Det handlar om att kunna bedöma avståndet och sidvinden korrekt och därefter träffa även ganska små mål. Jag tycker detta är betydligt mera verklighetsanpassat jämfört med en älgfigur, som varje gång rusar fram och tillbaka på 80 meters avstånd med en hastighet på 5,3 meter per sekund. Jag ser den här tävlingsformen som den särklassigt närmast riktig jakt man kan komma. Det har lärt mig mycket att komma ut i världen och verkligen vidga sina tankebanor. 

– Typisk obekväm ställning, berättar CG Gustavsson

Foto: CG Gustavsson

Målen är antingen pappersfigurer med ringar som ger olika poäng alternativt runda stålplåtar med diameter mellan tio och 20 centimeter. Bara en så ”enkel” uppgift som att träffa en 20-centimeters plåt på 350 meter från stående skjutställning med stöd av ett träd är inte enkelt. Men när man dessutom har fem plåtar på olika ställen och avstånd skall man hitta dem i tur och ordning från vänster till höger och sedan med sina fem skott träffa dem under tidspress så blir det svettigt för skyttarna. 

– Lodjuret på bilden är ett typiskt mål. Mina fem skott blev fyra 30-poängare högt i panna och en 25-poängare genom överläppen och in i halsen. De övriga kulhålen är övertejpade efter att tidigare skjutlag skjutit dem. 

– Jag tycker att det är bra att man också kan få minuspoäng för en dålig träff. Det är mycket bättre att avstå från ett dåligt skott än att skadskjuta. Bilden på träffområdet på zebran är typisk. Vi sköt liggande och avståndet var 300 meter. Som synes är fullpoängaren på 30 poäng bara nio centimeter men vad värre är att om man felbedömer avståndet några meter och hamnar lite lägre, då är man i frambenet och får istället minus 30 poäng. Som försiktig skytt siktade jag högre, i 25-poängaren. 

– Ett annat exempel på svårigheter är de båda springbockarna varav den bakre ska föreställa ett skadat djur och det är den man skall träffa. Men det är bara en apelsinklyfta att träffa på dryga 200 meter och omgivningarna ger minuspoäng. Det var många som kom därifrån med totalsumma på minussidan! Från stående ställning skulle man kasta sig ned på en svajig rishög eller mot en trädstam eller gren, mata in en patron i pipan och få i väg ett välriktat skott inom 30 sekunder. Det gäller för både skytt och vapen att man skjuter täta träffbilder och dessutom att man är rätt inskjuten så man verkligen vet var träffarna hamnar på exempelvis 300 meter. Men uppgifterna är verklighetsnära. Det är många gånger som jag vid jakt skjutit på 225 till 250 meter eller längre. Trots att geväret och jag klarar avstånd över 300 meter som det längsta avstånd jag kan tänka mig att skjuta på oskadat vilt och jag tar alltid stöd för geväret om det bara går. 

CG fortsätter berätta att ”skjutställningarna kan vara vanliga liggande, sittande, knästående eller stående eller en kombination av skott från flera av dessa ställningar. Även detta är verklighetstroget. I svenskt hallonris eller bräken är allt annat än knästående eller stående otänkbart. Att ta stöd mot en sten är också verklighetsnära men det kan vara svårt att få till det snabbt. Men oftare är det med stöd mot träd, stödkäpp, traktordäck, bensinfat och allt annat tänkbart och otänkbart. I år var det sittande på traktorflak”.  

Springbock. Foto: CG Gustavsson

Vad får man som pris på ett VM, vinner man pengar?
– Det kostar egentligen bara. Då är det bra att geväret som jag sköt de tio skotten på bilden med är en Husqvarnastudsare som jag hittade begagnad för ett par tusen kronor, men efter det har den fått en ny pipa i rostfritt stål. Observera att de tio skotten är skjutna på 300 meters avstånd, inte 100 meter som folk brukar provskjuta på. Folk borde begripa att köpa bra grejer begagnat i stället för nytt sämre skräp till dyra pengar. Vi vinner inga prispengar och inga andra värdefulla priser som i andra idrotter. Som sagt, det kostar egentligen bara. Bara till tävlingen i år hade jag kostnader som anmälningsavgift, resekostnad, hotellkostnad och patroner för ungefär 1 200 kronor. Det kostar en del, eller mycket, att träna också… 

Har du någon förebild inom skyttesporten?
– Ja och nej. När jag började med detta hade jag en förebild. Amerikanen Gary Anderson. När han var med i en tidningsartikeln frågade reportern varför han var lika bra i stående som svenskarna var i liggande. ”Det är enkelt svarade Gary. Jag har lärt mig två saker: jag har lärt mig att hålla still och lärt mig att trycka av”. Det tycker jag var kaxigt sagt, men jag följde Gary Andersons träningsprogram och det gjorde mig till 380-poängsskytt. Sedan har jag ju Sven Johansson som var bra på sin gren och Rune Flodman var en duktig skytt. 

I Namibia fanns tävlande i klasserna junior, elit, oldboys, damklass och veteranklass. CG menar på att vi skulle kunna arrangera VM på Skillingaryds skjutfält… 

– Vi får det säkert inte men det hade varit idealiskt. Den här skyttesporten ligger närmast riktig jakt. All ära att stå på en älgbana men vilken älg i skogen springer alltid på samma avstånd, alltid med samma hastighet, och alltid vinkelrätt mot vapnets riktning? Här står det tavlor i olika vinklar och vinden blåser. Man får se på träd och buskar vart vinden vänder, så det är precis som när man jagar. Det gäller att göra det så nära verkligheten som möjligt.

Nästa världsmästerskap är i Sydafrika 2026, finns CG med?
– Om Gud vill…., avrundar VM-skytten Gustavsson.