Håkan gav intressant föredrag om kvarn- och hjulverkstad
Nyheter LRF:s lokalavdelning Tofteryd-Åker-Hagshults medlemmar fick under tisdagskvällen en intressant rundvandring och föredrag av Håkan Johansson om Kvarnabergs hjulverkstad och Högafors kvarn.
[1/38]
Här tillverkades vagnshjul [2/38]
[3/38]
[4/38]
[5/38]
[6/38]
[7/38]
[8/38]
[9/38]
[10/38]
[11/38]
[12/38]
[13/38]
[14/38]
[15/38]
[16/38]
[17/38]
Vagnshjul som Håkan hittade i skogen, nu lite renoverat, med "stumpaskenor" [18/38]
Håkan Johansson gjorde ett fantastiskt föredrag [19/38]
I smedjan [20/38]
[21/38]
[22/38]
[23/38]
[24/38]
[25/38]
Några ur LRF-styrelsen, från vänster Dan Gustavsson, Johan Pettersson och Clas Magnusson [26/38]
Håkan och Nisse kikar ner [27/38]
[28/38]
[29/38]
Kommunens högsta vattenfall [30/38]
[31/38]
[32/38]
[33/38]
[34/38]
[35/38]
Kjell Pettersson och Dan Gustavsson har fått syn på något [36/38]
[37/38]
[38/38]
20-tal medlemmar ur lokalavdelningen tog fritt från vårbruket hemma på gården och anslöt sig till Högafors kvarn väster om Vaggeryd under tisdagskvällen. Håkan Johansson stod för värdskapet och det blev en intressant kväll för LRF.
Sällskapet började vid Kvarnabergs hjulverkstad där verksamheten startarde 1880. Håkan berättar:
– Hjulverkstaden är en av tre byggnadsminne i kommunen. Ett byggnadsminne utfärdas av Länsstyrelsen och får inte rivas. Här gjordes vagnshjul. De är gjorda av två trädslag, björk och antingen ask eller ek. Maskinerna inne i verkstaden är från 1800-talet och senast det var verksamhet här var 1965. Intill här rinner Horsån som börjar i Braskabo, rinner ut i fyra sjöar och ett antal gölar på vägen ner till Munksjö. Horsån ansluter sig därefter till Lagan.
En intressant rundvandring gjordes i snickeriverkstaden innan LRF-medlemmarna tog sig till Högafors kvarn, strax uppströms Horsån. Håkan berättar att här började man också jobba med åkdon och då mindre kärror.
– Det blev en helt ny tid 1917 då hjulverkstaden tog över Högafors kvarn, då rev man allt och byggde nytt. De var tidigare med elström här, 1912. Jag hittade ett riktigt gammalt vagnshjul i skogen för några år sedan. Vi tror att det är från tidigt 1800-tal då man ser ”stumpaskenor” är ditsatta runt vagnshjulet istället för hel skena. Förr smörjde man skenorna med sniglar.
Intill smedjan finns en såg som drevs av vattenkraft där en maskin släppte in vatten i ett löphjul.
– Småskalig vattenkraft får vi inte använda längre, det är ett EU-direktiv. Vi skulle kunna producera ström då vi har kommunens högsta vattenfall och ta ut 60 kilowatt i timman. Men småskalig vattenkraft är inte möjlig. Vi har överklagat beslutet från Länsstyrelsen men vi fick inte rätt att använda.
Från sågen finns ett större rör uppbyggt. Håkan berättar ”Det är en spånfläkt. Tidigare hamnade spånen i Horsån och följde med ner till Vaggeryd”.
Efter korvgrillning och fikat tog vi oss upp intill kommunens högsta vattenfall, 4,5 meter, intill Högafors kvarn.
Information från Byarums hembygdsförening:
Kvarnabergs hjulverkstad byggdes av Johan Ljungberg omkring 1880. 1885 sålde Johan gården men undantog snickeriet samt det boningshus och det lilla fähus som då fanns strax öster om verkstaden. I snickeriet tillverkade man framför allt trädetaljer till vagnar men också kälkar, sparkstöttingar, yxskaft och annat som bygdens folk hade behov av. Från början drevs maskinerna med ett vattenhjul och en gemensam axelledning. När elektricitetsverket i Högafors startades ersattes vattenhjulet av en elektrisk motor. På 50-talet plockade Amandus ner axelledningen och monterade separata motorer på varje maskin. Sonen Amandus som var född 1885 övertog verkstaden 1926. Ända in på 1960-talet levererades obeslagna trähjul till en stor kund i Värmland. I snickeriet arbetade också sonen Georg född 1918 samt ibland även någon anställd. Amandus ägde också sågen och smedjan i Högafors. Smedjan arrenderades av Johan Andersson Udden och med honom hade Amandus ett mycket gott samarbete. Tillsammans kunde dessa alltså leverera kompletta arbetsåkdon. Verkstaden hade en intressant roll vid utvecklingen av Volvo Pv 144.
Högafors kvarn eller Sörskogs kvarn som den också kallas tillhörde Södra Skog. Första gången den omtalas är i ett gammalt pergamentbrev från 15 mars 1376. Då omnämns ett antal personer och gårdar i Bondstorp, Månsarp och Byarums socknar samt kvarnen i Kvarnaberg. Vattenfallet intill är 4,5 meter. Kvarnen som var byggd av timmer låg med långsidan mot ån. Den hade två par stenar och en benstamp. Från cirka 1912 var vattenhjulet utbytt med två turbiner som drev kvarnen och en likströmsgenerator. Kvarnen var en så kallad tullkvarn det vill säga man betalade malningen med säd och inte i pengar. Från mitten av 1700-talet och till nutid har cirka 20 mjölnare med familjer varit verksamma här. Sista mjölnaren var John Johansson från Mässeberg i Åker och hans hustru Hulda från Slungsås i Sävsjö. De drev kvarnen i cirka 20 år. Kvarnen revs 1947 och en snickeriverkstad byggdes. Dock byggdes den så att en kvarn också skulle inrymmas i den. Kvarnstenar och utrustning sparades, men blev dock inte använt.
Högafors Manufakturverk
I Högafors har vi kommunens högsta vattenfall. Det första fallet av fyra i Kvarnabergs by är en naturlig bergsbrant som har nyttjats i långa tider. Byn Kvarnaberg nämns första gången 1376 i Nydala klosters handlingar. Nedanför bron finns fall nummer två med rester av en såg från 1920 och ett kraftverk. På samma plats hade förut funnits ett manufrakturverk, anlagt 1820. År 1855 hade bruket en räckhammare och tre spikhammare som blåsmaskin och tråddrageri som drevs med vattenhjul. I Kvarnaberg by fanns sju dagsverkstorp. Under de 100 år som bruket var igång fanns det cirka 200 namngivna arbetare här. De flesta var smeder. En tid ägdes bruket av Götaströms Bruk varifrån man fick råmaterial. En hel del produkter gick till vagnsindustrin på orten. Siste ägaren av bruket var familjen Ljungberg i Kvarnaberg som också byggde en träverkstad vidd fall nummer tre. Denna träverkstad var i drift till cirka 1960.