Hon var, och är, fortfarande bäst i Sverige

Yvonne Oskarsson

När jag kliver in i lägenheten så ser jag direkt de stora pokalerna som står överallt. Efter en närmare granskning så märker jag att även fiskarna, dalahästarna, porslinet, tavlorna – ja alltihop är priser.

Varje helg under flera års tid har Yvonne varit på utställningar och vunnit tävlingar men i Bryssel 1995 skrev hon historia. Hon gjorde det som ingen annan i Sverige varken innan eller efter har gjort – hon vann världsutställningen som bästa uppfödaren bland 27 000 andra tävlande.

– Jag vaknade dagen efter i vår husvagn och såg de stora pokalerna stå där på bordet. Då insåg jag att hur drömlikt det än hade varit så var det på riktigt och det var stort, berättar Yvonne.

Allt började som en vanlig familj i Göteborg. Barnen tjatade om hund och efter ett familjeråd så var det klart men Yvonne hade ett krav, det skulle vara en Grand danois.

– När vi sedan stod där på trappen och hunduppfödaren öppnade så trodde jag att min gubbe skulle springa till skogs. Han hade varken hört talats om eller sett en Grand danois tidigare. Herregud, han vågade ju knappt titta på hunden, säger Yvonne och skrattar.

Efter en kopp kaffe så hade de bestämt sig för att köpa det som då bara skulle bli en ”gosehund”. När de insåg att alla andra hundar var rädda för den stora Grand danois så tog det inte lång tid innan de skaffade en till, men denna gången en tik och det var på den vägen det började.

– Min man var långtradarchaufför så han tyckte det var korta resor att åka runt i Sverige på alla tävlingar men det blev såklart många mil i husvagnen. Varje helg när han kom hem så var det bara packa om, sätta sig i bilen och åka igen. Det var ett jättejobb och vi hade aldrig orkat med om det inte var så fruktansvärt kul.

De reste inte bara överallt med sina hundar utan de sålde hundvalpar till hela världen. Folk stod i långa köer för att få tag i en valp och även om Yvonne vägrade att flyga så hade maken inget emot att ta sig till andra sidan jordklotet med en väska med ett par kallingar och en tandborste i ena handen och en valp som skulle säljas i andra handen. Den hunden är nu klassad som Australiens mest vinnande tik.

– Det är en av de svåraste hundraserna att föda upp eftersom de växer så fort. Redan vid åtta veckors ålder väger de 13 kilo och de första fjorton dagarna behöver man se till dem dygnet runt i princip, så att inte mamman råkar sätta sig på dem eller något liknande.

– Efter det måste man börja sätta regler och uppfostra dem på rätt sätt. När de vuxit upp väger dem kring 80 kilo så då är det mycket kämpigare. Det som verkligen kännetecknade våra Grand danois var deras temperament. De skällde aldrig, hälsade aldrig på någon om inte de hälsade först, var så trygga i sig själva att till och med tävlingsdomaren som skulle in och känna på alla tänderna i munnen blev förvånad.

Två av totalt fem hundar

Kanske är det inte konstigt att folk blir rädda. Förr i tiden användes Grand danois som krigshundar på grund av sin intelligens och storhet. Det var på slutet av 1900-talet som man blandade in irländsk varghund och resultatet blev en lugn och kramgo kompis.

Yvonne förändrade aldrig sitt tankesätt på att det skulle vara en ”gosehund”. Visst, det var kul att åka på tävlingar men hundens hälsa skulle alltid komma först. Hon lät aldrig en tik föda mer än totalt tre kullar med minst ett år i mellan med tanke på all påfrestning som hunden utsätts. De köpte därför in tre till tikar, en vardera från England, Skottland och Amerika.

– Något jag aldrig glömmer är när vår tik Donna vann en tävling i Stockholm. Hon var otroligt intelligent, det ska ni veta. När de kom fram med priserna hade jag precis kopplat loss Donna för att byta det korta tävlingskopplet till vårt vanliga långa. Försent hann jag se att någon hade skänkt en fasan (en fågel) som pris och Donna tog den i nacken och travade sedan ett ärevärv runt hela publiken.

– Vi kunde inte annat än applådera och skratta, när hon var klar kom hon tillbaka och la den där hon hade tagit den. Som tur var den död, vilket var det ända positiva med det priset men jag tror inte heller att publiken kommer glömma synen av en stor Grand danois med en fullfjädrad fågel i munnen, huvudet hängandes på ena sidan och kroppen på andra sidan som stolt visar hela publiken att hon har då besegrat alla andra.

Visst saknar Yvonne den tiden och det livet. Hon pekar på alla priser och säger att hon har fler men ”dessa är de mest betydelsefulla”. De håller så många minnen. Hon pekar på platsen i soffan där hennes sista hund Boss brukade ligga och även om det är en stor hund som tar upp mycket plats så tog han upp ännu större plats i hjärtat.

Yvonnes hundar var kända för sitt lugna temperament och även om Boss gick bort 2016 så känns det som om han är med oss i rummet när vi pratar. Som om jag redan har träffat Boss även fast jag aldrig har gjort det. Men jag inser att Boss är bara en miniversion av den äldre dam som sitter framför mig och med mini så menar jag ett huvud mindre för de var minsann i nästan samma höjd.

Yvonne och Boss hette de då, 2007 när hon flyttade in, i andras ögon ”hon med den stora hunden” och i mina ögon: en uppfödare som älskade sina hundar så mycket att deras personligheter vävdes samman och tillsammans vann de tävlingar som ingen annan svensk hade gjort förut.

Text: Linn Törnberg