Jeanettes krönika: Vi firar påsk!

"Påsken är en viktig helg för alla kristna." Det berättar vår krönikör Jeanette Hallgren Eklund. Bild: Pixabay

Vi firar påsk!

För oss nordbor betyder våren och försommaren väldigt mycket. När ljuset kommer tillbaka och värmen försiktigt tassar fram över markerna med tussilago och blåsippor i sitt följe vaknar också vi människor upp och ser oss omkring med solsken i blick. Inte så konstigt att flera av våra viktiga högtider ligger just under den här tiden. Jag tänkte ta med er på en vandring genom våra högtider under våren och fram till midsommar.

Eftersom påsken står för dörren börjar vi där. När påsken kommer på tal brukar väldigt många tänka på påskäggen som förekommer i många olika utföranden och storlekar, men påsken är mycket mer än ägg.

Påsken är en viktig helg för alla kristna. Hemma hos mig klär vi påskriset på lördagen före palmsöndagen. Grenar av forsythia pyntas med bland annat målade, urblåsta ägg och virkade blommor. Forsythian är trevlig eftersom den brukar slå ut sina gula blommor lagom till påskdagen. Det var på palmsöndagen som Jesus red på en åsna in i Jerusalem och folket viftade med palmkvistar och ropade ”Hosianna!” av glädje. ”Hosianna” är ett judiskt bönerop som betyder ”hjälp” eller ”fräls”. Folket trodde att Jesus skulle befria dem från romarnas förtryck.

Jesus och hans lärjungar hade kommit till Jerusalem för att fira den judiska påskhögtiden som på hebreiska heter pesach och på grekiska pascha och betyder gå förbi eller övergång (2 Mosebok kapitel 12:1-14). Den judiska påskfesten firas till minne av israeliternas uttåg ur Egypten, och den kristna påsken har sina rötter i den judiska. Kristna firar dock påsken till minne av Jesu lidande, död och uppståndelse.

Efter palmsöndagen följer stilla veckan som är tänkt att präglas av lugn och eftertanke. I många kyrkor har man passionsandakter under denna vecka. Då läser man bibelberättelserna om handlar om Jesu sista dagar på jorden.

I stilla veckan har veckodagarna namn: Blåmåndag som har fått sitt namn av att man klär kyrkorummet i blått som är botens färg. I katolska kyrkan täcker vi statyerna av jungfru Maria och helige Josef med lila skynken. Sedan följer vita tisdagen som kan syfta på fettisdagen och visar att stilla veckan hänger ihop med fastan. Onsdagen kallas dymmelonsdag. Då byter man ut metallkläppen i kyrkklockan mot en trästav, en dymmel, så att klangen dämpas. I en del kyrkor ringer man inte alls i klockorna förrän på påskdagen.

Så följer skärtorsdagen. Det var på den dagen Jesus instiftade nattvarden med bröd och vin.  I katolska kyrkan kallas nattvarden för eukaristin. Ordet skär är ett gammalt ord som betyder rena och tvätta. På skärtorsdagen tvättade Jesus sina lärjungars fötter och visade på så vis att hans efterföljare ska tjäna varandra. Vi ska helt enkelt hjälpa och stötta våra medmänniskor. Att tvätta fötter var tjänarens uppgift och i en del kyrkor tvättar prästen några av församlingsmedlemmarnas fötter under skärtorsdagsmässan.

Långfredagen. Jesus har gripits i Getsemane, förrådd av en av sina egna lärjungar, Judas. Det är en fasansfull dag för Jesus och de som följde honom, däribland hans mor, jungfru Maria. De följde honom på smärtornas väg till Golgata, ”Huvudskallen”. Där korsfästes Jesus tillsammans med två rövare. När Jesus dog rämnade förlåten i templet. Den klövs i två delar.

Förlåten i templet var ett draperi av tyg som skiljde det allraheligaste i templet från det övriga templet. In i det allraheligaste fick bara översteprästen gå. I kristendomen är förlåtelsen knuten till Jesus. Han dog på korset för att försona människorna med Gud. Jesus uppmanar även oss att förlåta varandra. Vi gör och säger dumheter och elakheter som vi kanske inte ens själva uppfattar som något elakt, men som sårar en medmänniska och som kan få allvarliga konsekvenser. Därför är det viktigt att vi ber om förlåtelse och att vi själva förlåter. Så dog då Jesus på långfredagen och steg ner till dödsriket.

Alla våra högtider handlar om att bekämpa mörkret och dess makter. Vi tänder ljus och eldar för att jaga ondskan på flykten. Påsken är den högtid där kampen mellan gott och ont, död och liv och ljus och mörker får sitt starkaste uttryck. Det absoluta mörkret när Jesus dog omslöt hela världen.

Det är på påskafton som äggen vanligtvis gör entré. Här finns hoppet om att livet och det goda i tillvaron faktiskt ska segra. Nu kan man ju undra varför ägget har blivit så nära förknippat med påsken. Vi äter massor med ägg under den här helgen. Ägget symboliserar livets ursprung, fruktbarhet, livskraft och återfödelse. Många skapelsemyter berättar att hela världen och allt som finns till kom ur ett ägg. Exempel på en sådan berättelse finns på en papyrus från Egypten som är ungefär 4000 år gammal.

I den kristna traditionen symboliserar ägget Jesu uppståndelse och livet efter döden. Skalet är en symbol för graven. Jesus dog och lades i en grav, men på tredje dagen krossades gravens skal och Jesus uppstod.

Påsken är en vårhögtid och under fastan fick man inte äta kött och vit mat till vilken ägget räknades. Att äggen räknades till den mat man inte skulle äta beror till viss del på hur människan levde i bondesamhället. Då följde man naturens rytm, och under vintern var det dåligt med foder till hönsen så därför värptes inga, eller bara några få ägg. När våren kom var fodertillgången god igen och lagom till påsken kom hönsen igång med värpningen. Kycklingar kläcktes och livet spirade på nytt. Idag ser det annorlunda ut och dagens höns är avlade så att de lägger ägg året runt.

Ägg var ett så viktigt livsmedel att de ingick i tionden som var en skatt som betalades till kyrkan och prästerna fram till 1910. Ägget symboliserar välstånd så därför grävde man gärna ner ett ägg under tröskeln till ett nybyggt hus, eller i sin trädgård för att hålla nöden borta. Man kunde gräva ner ett ägg i åkern innan vårbruket och man kunde blanda äggskal i utsädet för att få god skörd.

Eftersom äggen ansågs vara så viktiga dekorerades de flitigt till påsken, livets högtid!

Påsken omfattar också annandag påsk vars berättelse är så underbar. Två lärjungar var på väg till Emmaus. De var naturligtvis fruktansvärt ledsna, sorgsna, bedrövade, men säkert något förvirrade. Deras mästare, Jesus, hade dött. Han hade blivit lagd i en grav med ett tungt stenblock framför ingången. Så, på morgonen hade några kvinnor varit vid graven och de hade funnit den tom. Jesus var borta. Hur kunde det här stämma? Jesus själv hade i och för sig sagt att han skulle uppstå från döden men det är inte alltid så enkelt att tro på det som verkar omöjligt. Men där på vägen mötte de en man som slog följe med dem. De åt tillsammans med honom och det var då, vid måltiden, som de kände igen Jesus i den mannen och de förstod att allt som Jesus hade sagt var sant. Jesus hade verkligen uppstått från döden och påsken är sannerligen livets högtid!

Jeanette Hallgren Eklund