Karolinas krönika: Det blir vad man gör det till
Nyheter Solen skiner på en klarblå himmel och naturen är klädd i ett vitt täcke av snö. Det glittrar och gnistrar. Som en tavla eller ett vykort. I eftermiddag ska jag och barnen ta vara på det fina vädret och åka pulka för första gången denna vintern. Det kommer bli skoj! Läs Karolinas krönika här.
”Vet ni vad vi ska göra nu?” frågade jag barnen. ”Vi ska åka pulka!” Oj vad glada de blev. På med alla vinterkläder. Overall, kängor och mössa. Vantar var de båda bestämda på att de inte skulle ha. Vi började med en god frukt ute på trappan sen pulsade vi igenom snön bort till ladugårdsbacken där åkningen skulle ske. Det är tyvärr en ganska flack backe så det går inte åka så fort. Jag förklarade för barnen att om vi åker på samma ställe flera gånger så kommer det gå fortare för varje gång.
Det dröjde inte många minuter innan första skriket kom. Glädjeskrik? Onej. Ilska så det stod härliga till. Allt blev fel. De ville inte turas om med pulkan och snowracern. Snowracern fick bara åka på ett speciellt ställe. Det gick för sakta. Det var kallt utan vantar. Jag behöll lugnet ganska länge. Försökte förklara och visa men ingenting fungerade. Till slut tröt tålamodet och jag gav upp och sa ganska bestämt att nu går vi in för detta blev inte det minsta roligt och så blev det. I takt med skrik och tårar. Inne förklarade jag att jag hade sett fram emot denna stunden och att jag blev inte alls sugen på att göra om det fler gånger. Att det inte är roligt att fixa och planera om de bara skriker och bråkar. De samlade sig och lovade att vara glada och inte skrika om vi gick ut igen. Jag övertalades och vi klädde på oss ytterkläderna – igen. Utomhus fick vi en fin halvtimma i solnedgången. Barnen skrattade och åkte pulka och snowracer flera gånger. De turades om och åkte tillsammans. ”Se, ni kan ju hålla sams och ha roligt, bara ni vill. Det blir vad man gör det till.”
Tänk vad vi kan påverka en situation med vår inställning. Vi kan inte påverka allt, såklart, men en hel del. Som småbarnsförälder möter jag en mängd olika situationer som jag inte kan påverka, eftersom det är barn med i bilden, som pulkaåkningen ni fick ta del av nyss. Barn är väldigt oförutsägbara och vad som helst kan hända. I dessa små människokroppar finns otroligt mycket känslor och viljor. En blixt av ilska kan slå ner när som helst och utan någon som helst förvarning.
Väljer jag att se allt från den negativa sidan, klaga på allt, sucka och pusta och redan från början bestämt mig för att ”detta är tråkigt”, då blir det också tråkigt. Både för mig själv och för de andra som är runt omkring. Om jag istället väljer att sätta på mig de positiva glasögonen och tänka att ”detta blir nog roligt” och försöker att behålla lugnet och tålamodet och inte tänka allt för mycket, så blir det oftast väldigt bra. Vilket ansvar vi har för människorna i vår närhet, för att deras dag ska bli bra. Vårt beteende i en situation med andra människor påverkar oerhört mycket deras egen upplevelse. Jag har sabbat många familjestunder då det spontant uppstått något som jag absolut inte varit sugen på. Istället för att göra något roligt av det så har jag förstört alltihop, för alla.
Det börjar närma sig jul och pepparkakor ska bakas, det ska pysslas och pyntas och granen ska kläs; allt det där som ska vara mysigt. Av erfarenhet vet jag att det kanske inte alltid blir sådär mysigt som jag hoppats på. I år ska jag försöka förbereda mina barn, och inte minst mig själv, inför dessa stunder med just ”det blir vad man gör det till”. Om vi tillsammans försöker ha roligt och hjälpas åt och inte bli ledsna om det blir fel, utan se det som en lärdom, så kommer det bli fina minnen att se tillbaka på. Jag hoppas det ska kunna hjälpa lite grann i alla fall. För som sagt – det blir vad man gör det till.
Karolina Gustavsson
Karolina Gustavsson