Karolinas krönika: En hög tröskel
Nyheter För lite drygt två månader sedan startade skolan igång efter sommarlovet. Vissa gick tillbaka till en vardag de var vana vid, andra till en helt ny och främmande vardag. Läs Karolinas krönika här.
För en tid sedan hörde jag att det finns tre olika händelser i livet som är extra emotionella. Dessa tre är att gifta sig, att bli förälder men också att börja skolan. Att börja skolan är alltså en av de största händelserna i livet! För vissa går det enkelt och för vissa är det tuffare, oavsett är det en stor händelse! Min son var en av dem som gick sin första dag i förskoleklassen detta året. Nya människor, nya lokaler, nya rutiner. Jag var mamman som helt plötsligt fått en skolpojk. Vad hände? Han föddes ju nyss!
År 1996 började jag förskoleklassen. För mig var det väldigt jobbigt. Jag hade stor separationsångest gentemot min mamma som jag hade varit hemma med åren innan. Jag hade inte fått träna på att vara ifrån henne särskilt mycket, då jag inte hade gått på någon förskola. Jag grät och skrek och fröknarna fick hålla fast mig när mamma sa hejdå och skulle gå. Jag kan ibland än idag minnas paniken jag kände i min kropp. Det blev att mamma fick sitta kvar på skolans lärarum i två veckors tid. Då var jag glad och lugn för jag visste att hon fanns nära. Så en morgon hade min mamma blivit sjuk och kunde inte följa med mig till skolan. Jag fick ta sällskap med min storebror som skulle med bussen till högstadiet. Där och då vände det. Jag kom över tröskeln och därefter var det inte några problem att gå iväg på morgnarna.
Nu står jag själv här som mamma och har fått erfara lite grann hur min egen mamma hade det under min skolstart. Det är många känslor i den där sexåriga kroppen. Den har varit äldst på förskolan och efter några veckors sommarlov blir den minst på skolan. Fast samtidigt blir den större än innan sommarlovet för nu går den i skolan. Både stor och liten och stor på samma gång. Kan det bli annat än känslosamt? Mitt i allt detta när barnet kan växla mellan att vara glad, ledsen, nervös, exalterad, orolig, spänd och taggad så ska jag som mamma vara den trygga, peppande och uppmuntrande platsen som barnet kan komma till för att få tröst, prata av sig eller ladda batterierna. Det jag inte var beredd på var att även jag till viss del skulle få känna dessa känslor. Det hände flera gånger att det rann tårar nedför mina kinder när jag lämnade skolans parkering och körde mot mitt jobb. Det är en stor grej att börja skolan och bli elev men det är även en stor grej att vara förälder till detta barnet.
Tiden har rullat på och nu rinner det inga tårar på kinderna längre. Vi har kommit över en hög tröskel i livet och är en erfarenhet rikare. Undra vad nästa tröskel blir?
Karolina Gustavsson
Karolina Gustavsson