Karolinas krönika: En misslyckad mamma?
Nyheter Där skrek jag igen! Fast jag lovat mig själv så många gånger att aldrig göra om det. Barnen vet så väl att jag blir arg när de gör tvärt emot vad jag säger eller inte lyssnar på mig. Ibland vill jag bara checka ut från mamma-rollen. Läs Karolinas krönika här.
Att bli mamma är det bästa som hänt mig men också det absolut tuffaste. Jag känner behov av att klona mig flera gånger om, jag har aldrig sovit såhär lite som jag gör nu och jag har heller aldrig varit så arg som jag är nu. Barnen retar varandra och mig nästintill varenda dag. Varför vill de göra mig arg så ofta? För det är väl därför de gör som de gör? Nej, såklart inte!
Det är aldrig roligt när någon blir arg på en. Varför uppkommer det då situationer gång på gång där jag måste höja rösten, ryta till och känna mig totalt misslyckad som mamma? Det beror såklart på flera olika orsaker men jag har insett att flera av dessa är helt och hållet mitt eget fel. Kanske har jag inte gett barnen den uppmärksamhet de behövde, kanske sagt Nej till något som de väldigt gärna ville. Ett Nej kommer tyvärr oftast snabbare ur min mun än ett Ja. Ett Nej till barnen för att jag inte hinner eller orkar just då. Ett egoistiskt Nej. Men vad är viktigast egentligen? Det frågar jag mig ofta. Att avsätta kanske tio minuter till mitt barn när jag egentligen behöver ta hand om diskberget kan sätta prägeln på resten av dagen. Disken står kvar och den kan jag ta hand om senare men stunden då mitt barn vill att jag exempelvis läser en bok eller spelar ett spel varar kanske bara några minuter. Jag borde ta tillvara på de stunderna.
Men – så kommer något emellan dessa kloka tankar; den mänskliga faktorn. Även om jag vill göra helt rätt och vara den mest perfekta föräldern så är jag inte det. Jag vet att jag kommer att höja rösten mot mina barn och ställa till konflikter fler gånger och sen behöva krypa till dem och be om förlåtelse.
Trots detta så får jag kramar och pussar från dem. De vill vara med mig fast jag beter mig som jag gör. De säger till och med att jag är världens bästa mamma. Mellan allt bråk så gör jag uppenbarligen något bra också. Jag tror att en viktig del i det är att jag alltid ber barnen om förlåtelse när jag varit arg. Jag förklarar varför jag var arg och vad som gick snett. Jag visar att jag som vuxen också kan göra misstag och ångra mig. Jag försöker visa på något bra i allt som blir fel.
Småbarnsåren är en dans på rosor, men rosor har sina taggar, som man råkar kliva på ibland eller ganska ofta. Ett egoistisk Nej är en sorts tagg. Att behöva höja rösten är en annan. När barnen blivit stora lär jag ha många ärr under mina fötter från alla taggar jag klivit på. Jag hoppas däremot att minnena från dansen på de lena rosenbladen kommer vara fler!
Karolina Gustavsson
Karolina Gustavsson