Kenneths bankhistoria lockade

1905 flyttade banken till Tofteryds sparbank på Storgatan i Skillingaryd och det skulle dröja fem år innan banken kom till Vaggeryd. Banken växte undan för undan och ibland gjorde man reklam för sin verksamhet och Kenneth Åberg, Vaggeryd, höll upp en skolsparbössa.

– Den här minns nog många med mig. Mitt första förtroendeuppdrag i Götafors skola fick bli att vara skolkassör och sköta pengarna tillsammans med fröken Elsa. Barnen tog med sig mynt och stoppade i skolsparbössan. Det här var en verklighet i 40 års tid, säger Kenneth Åberg framför ett nästintill fullsatt församlingshem i Skillingaryd.

– Respektive klasslärarna tävlande om att få mest pengar i klassbössan. CA Comstedt var prestigefylld och han hade vunnit klasskampen i många års tid. Från Hult kom en lärarinna och vann med 108 kronor mer på ett läsår och lärare CA Comstedt var inte sig lik därefter, berättar Kenneth.

Det gäller att skapa vanor och man ville börja med barnen. Lyckoslanten fanns med olika uppmaningar hur man skulle odla, hushålla med sina medel och sedan hade man även den här sparbanksbössan. Det här var väldigt stort, men det här växte fram framför allt mellankrigstider där Sveriges ekonomi inte var något att stolta med. Det var något för riksdagen att jobba med sparfrämjande åtgärder. Inte nog med att barnen fick sparbössa, lämnade man in pengar fick man något för det också.

– Far fick en tumstock. Mängder av presenter till barnen då man tömde sina sparbössor, filmvisning med visning av Klas Klättermus, ballonger var festligt att få när man lämnande in pengar från sin sparbössa, säger Kenneth

– En tid jobbade jag på banken i Gnosjö. En gång kom en kille in där som hade glömt sitt leg. Han frågade om inte Kenneth jobbar här? Jodå, de var och hämtade mig och när jag kom ut utanför kontoret  stod en grabb med skägg och jag var lite tveksam först vem det kunde vara. Han sa ” Jag fick en ny ballong av dig när du jobbade på banken i Skillingaryd, minns du mig”. Och visst gjorde jag det, säger Kenneth med ett leende.

Sparfrämjande skulle beröra alla, man ska inte bara le åt det utan även se på det med allvar. Förr hjälpte banken till med allt, det kunde handla blanda annat om hjälp med blanketter och kontakt med myndigheter.

– Jag har många minnen. Man kunde gå till banken och få hjälp med allt. Ibland kunde man vara behjälplig med ett telefonsamtal till elektrolux om det var fel på hemmets diskmaskin. Jag kom till Skillingaryd när ”Uno på banken” var chef. Han var en man som jag lärde känna under ett par år. Sedan kom Sonny Andersson och där fick jag min fostran eller uppväxt och jag fick lära mig mycket. Många kunde banken utan och innan, Högberg, Hallgren, Pettersson. Många kände sig rätt trygga när man gick till banken. Där fanns de man kunde fråga om allt möjligt. Sedan var det så många fler ärenden som inte ens berikar en ung generation. Stämpla obligationer, kuponger till aktier, växlar – kanska stort väldigt länge när han handlade med lingon eller kreatur, eller bilar. Det har hänt mycket under de här åren, berättar Kenneth.

Svarta och vita fält som ett schackbräde. Motgång som vi minns på 20-talet var det nära att banken gick omkull. Det var så att man hade drivit fram odlingen av havre på tidigt 20-tal. Export till England. Sedan kom bilen och då sjönk  priset på havren och importen fullständigt och det var en av orsakerna till att lantbrukarna fick svårt med ekonomi. Banken hade många lantbrukare som kunder och då var det nära att det skulle gå överstyr. Det var inte bara då det var bankkris.

1990 blev jag kontorschef och det var mitt uppe i en sån här kris. Dråpligheterna kommer man ihåg och jag tänker på när ”minuten” kom år 1978 kom det till Skillingaryd. Då laddade vi själva och sorterade hundralappen och alla skulle vara släta och fina så att de inte skulle fastna i uttagsautomaten. Väl använda men inte trasiga sedlar skulle användas.

– Vi lanserade detta och alla var inte imponerade. En man skulle ta ut 130 kr och det gick inte. Han kunde bara ta ut 100 eller 200. Kan jag inte få några tior, för jag tankar för tiorna? Vad ska man ha en sån apparat om man inte kan ta ut det i tior? Kan man inte ens få enkrona? Han var inte särskilt imponerad, minns Kenneth.

Han fortsätter berätta att när sparbankskortet kom, en bit in på 80-talet, då man skulle ha präglande namn på korten. Banken ska skicka ut i en viss ordning och då hade man råkat vända på den här listan. De som skulle ha dessa kort i kampanjen först fick det sist.

– Lantbrukarna Ek fick ett sånt här kort och, det här är både glömt och förlåtet, stövlade in på banken i rutig kavaj och undrade vad han skulle ha de här kortet till. – Du kanske kan ha det när du ska spänna taggtråd sa en annan kund, ja det är mycket man minns, berättar Kenneth.

– Möten med människor har varit det stora och vi hade inne många. Mattias i Mässeberg var inne ofta som jag aldrig glömmer. Harry Sandberg i Fagerhult, han kunde bara halvspringa i träskor med dubbla kavajer. Han var med i föreläsningsföreningen. Kyrkokassör i Hagshult och hade många järn elden. Han var en person som var väldigt varm och mån om allt och alla. Han kom in till banken vid ett tillfälle och då hade jag kollegor från Stockholm nere som skulle hjälpa mig med ett problem vi hade. Rätt var det är så knackade det på dörren. Harry i Fagerhult lämnade nyslungad honung på kontorsbordet och de här killarna från Stockholm tyckte det var häftig att få honung direkt på kontoret i Småland, minns Kenneth.