Klockrent lyft i Tofteryd för Hagshult
Nyheter Under tisdagsförmiddagen var det en stor historisk händelse utanför Tofteryds kyrka. Kranbil, maskinförare, kyrkoherde, klockgjutare, församlingsmedlemmar, kyrkvaktmästare fanns på plats för att se, och utföra, lyftet från tio meter höga klocktornet. Tidigare kyrkklockan från 1658 skulle kontrolleras och kanske kunna användas till Hagshults kommande klockstapel
Gjutklockmästaren har anlänt från Skåne [1/37]
[2/37]
[3/37]
Här hänger storklockan i Tofteryds kyrka. Klockan fick gå i tjänst 1984 [4/37]
... och ersatte den klockan som under tisdagsmorgonen skulle lyftas ned [5/37]
[6/37]
Kyrkvaktmästare Gustafsson kikar ut [7/37]
[8/37]
[9/37]
[10/37]
[11/37]
Först upp vad handtrucken [12/37]
Margareta Svensson redo att dokumentera [13/37]
[14/37]
[15/37]
[16/37]
[17/37]
[18/37]
Väl i arbetshöjd kunde Tony börja inspektera [19/37]
[20/37]
Ingemar Persson, kyrkoherde, dokumenterar [21/37]
[22/37]
[23/37]
[24/37]
[25/37]
[26/37]
[27/37]
[28/37]
Tony Kempe från Ystad [29/37]
[30/37]
Tony visar var sprickan är [31/37]
[32/37]
[33/37]
Bernt Emanuelsson och Pia Jonsson [34/37]
[35/37]
[36/37]
Kläppen konstaterades vara troliga orsaken till klockans spricka [37/37]
När vi kommer till kyrkan under kyliga, men soliga, förmiddagen möter vi kyrkvaktmästare Gustafsson och Ohlsson.
– Just nu väntar vi bara. Det var något fel på första kranbilen, så de fick hitta någon ersättningsbil, men ska snart vara på plats här i Tofteryd, berättar Lars-Henrik och Dan.
Medan vi väntar lockar herrarna med höjdrädda reportern upp till kyrkklockorna. Halvvägs upp i klockstapeln i Tofteryds kyrka stannar vi till och Lars-Henrik öppnar dörren till Joel rum…
– Här satt Joel Andersson på 20-talet. Och här är arkivet….
Alla hylldörrar öppnas och allt det han samlat på är väl sorterat och namn- samt årsangivet. Intill skrivarrummet fanns Joels museum där sparade ting hade en etikett med årtal.
Två smala trappsektioner kvar och vi är uppe i ”klockrummet”. Två klockor, en lite mindre och en lite större, är upphängda och en klocka står på en lastpall på golvet.
Kyrkvaktmästarna berättar:
– 1984 byttes klockorna, en av dem var trasig och ställdes på golvet. Det är troligen en spricka i den och det är just den som ska lyftas ned och kontrolleras i dag. Klockan som ska lyftas ned är från 1658.
När vaktmästarna berättar om hur man förberett dagens övning hörs kranbilen komma. Luckorna på klocktornet är öppna och arbetet kan påbörjas…
Varför lyfts den gamla klockan från Tofteryds kyrka ned? Pia Jonsson, tidigare ordförande i kyrkorådet och jobbar i dag i arbetsgruppen som förbereder för ny klockstapel i Hagshult, berättar:
– När Hagshults klockstapel, som var uppförd 1684, brann ned till grunden hösten 2020 kunde inte kyrkklockorna räddas. I klockstapeln hängde två klockor, en stor- och lillklocka. I branden föll klockorna tungt och vid uppröjningsarbetet fick de grävas fram bland rester av kol, aska och underliggande jord. Värmen och kraften hade gjort att klockorna delvis var deformerade och vissa sönderslagna delar hade smält. Delarna sorterades, i den mån det gick, utifrån om de hörde till stor- respektive lillklockan.
Hagshults kyrkklockor gick således inte att rädda. I arbetsgruppen kom det upp att: ”I Tofteryd finns en klocka som inte används, men vad är det för skick på den?”. Det gick inte att undersöka klockan på plats tio meter upp, där den stod sedan 1984, på en lastpall. Enligt källor ska klockan ha spruckit, men för att se, och framför allt höra, om klockan skulle tänkas gå att använda i Hagshult var ett lyft tvunget för att kunna gå vidare med idén…
På kyrkbacken i Tofteryd stod Tony Kempe från Ystad. Han är unik i sitt slag då han är den enda i landet som gjuter klockor.
– En klocka håller i tusen år. Sveriges äldsta kyrkklocka är från 1100-talet och fungerar fortfarande i en kyrka i Dalarna. Den är så gammal så det är runskrift på den, berättar Tony medans kranbil och industriflyttningarnas medarbetare lyfter upp en handtruck. Handtrucken ska underlätta för kyrkvaktmästarna i tornet då klockan står ”på fel sida” i klockrummet.
Klockan som ska ned är 365 år gammal, väger ungefär 600 kilo, är av 80 procent koppar och 20 procent tenn.
Med försiktig hand sköter maskinföraren kontrollen över kranbilen och lyfter upp, och ur, klockan genom de öppna luckkorna i tornet.
Lyftet går snabbt och Tony Kempe är snabbt framme för att se över den 365 år gamla klockan. Efter en kort stund säger han:
– Det är en mindre spricka, som är på insidan av klockan. Den går inte rakt igenom till utsidan, så klockan går att renovera.
För att renovera kyrkklockan skickas den till England där den värms, svetsas och långsamt får svalna. Tony berättar vidare:
– Tonläget på klockan beror på diametern, menar Tony och tar fram tumstocken och mäter den nedlyfta 600-kilos klockan. Förr stämde man inte klockor. Numera slipas det på insidan och det är där hantverket kommer in.
Tillförordnad kyrkoherde Ingemar Persson förevigar stunden med sin mobilkamera och kommenterar:
– Det här är en händelse jag sent kommer att glömma. Tony är optimistisk och säger att klockan kan användas igen efter renovering.
När själva klockan är nedtagen hämtar lyftkranen kläppen (reds anm; ”ding-dong” i klockan). När väl denna viktiga detalj finns att beskåda är den hängd i en läderrem och Tony konstaterar snabbt:
– Kläppen ökar risken för sprickor i klockan. Men den här går inte att använda. Det är tunga grejer och har den då varit hängd i en läderrem så har den tänjts ut och kläppen har slagit med tiden längre, och längre, ned på klockan. Det har då gjort att klockan har spruckit. Men det går tillverka ny kläpp. Huvudsaken är att klockan är renoveringsbar.
På kyrkbacken står Pia Jonsson och Bernt Emanuelsson från arbetsgruppen som jobbar med att bygga upp klockstapeln i Hagshult igen och duon är lättade.
Bernt, som är en av de handfull männen, som haft som sin livsuppgift att ringa i kyrkklockan i Hagshult berättar:
– Jag tror att de ringde för mycket förr helt enkelt. Kyrkklockorna meddelade allt förr i tiden, ibland kunde klockorna ringa i två timmar. Man hörde när de själaringde, bara storklockan användes när en man var avliden. När en kvinna var avliden ringde man både i stor- och lillklockan. I Hagshult hade vi ingen elektrisk modell för att ringa i kyrkklockan utan där gjorde vi som på den gamla goda tiden, manuellt.
I Hagshults klockstapel hängde två klockor, en stor- och en lillklocka. Storklockan anges enligt dess inskription ha gjutits om 1701 och 1743 samt gjutits om och då även tillökats 1774 och 1799. Lillklockan köptes in 1701. Klockstapeln var en av få i stiftet som inte hade en automatiserad klockringning, utan detta gjordes via ett trampverk. Hagshults klockstapel och kyrkklockor har i flera hundra år kallat till gudstjänst och förrättningar, de har berättat om glädje och sorg, exempelvis genom själaringning, men klockorna har också använts för att uppmana människor att be, för att sprida information till församlingen och för att varna vid exempelvis krig, bränder eller andra faror.
Under tisdagsförmiddagen konstaterades att den spruckna kyrkklockan i Tofteryd kan återbrukas och tillsammans med en ny gjuten kyrkklocka av tillvarataget material från branden kommer dessa två kyrkklockor, en stor- och en lillklocka, att fortsätta berätta om glädje och sorg i Hagshult med omnejd.
Nedan följer några bilder från rundvandringen med kyrkvaktmästare Ohlsson och Gustafsson
[1/7]
[2/7]
[3/7]
[4/7]
[5/7]
[6/7]
[7/7]