Kommunen 50 år: Del 2 med sagan om Plätt och Knuss

I andra avsnittet presenterar vi Historieskrivarens krönika ur boken Vaggeryds kommun 1971–1991. Denna krönika liksom boken i övrigt är skriven av vår egen journalist Per Bunnstad.

Så hände det sig en dag att det kom påbud om att en av kungens ministrar var på väg till Knuss och Plätt. Svante kom en dag och det var inga nådiga bud han hade med sig: Nu måste Vagge och Inga gifta sig med varann! Och därmed basta! Annars får ni gifta bort era avkommor med June och Verner!

Men Pappa Plätt och Pappa Knuss var obevekliga och först efter många dagars förhandling enades de något så när: Men jag ska bestämma om skolan! sa Pappa Plätt. Och allt post till familjen ska gå till mej! sa Pappa Knuss. Vi har ju haft post längre tid, i mer än 100 år. Och vi ska sköta det, och vi ska sköta det… sa de i mun på varandra. Men Svante härsknade till och sa till slut: Nu får det vara nog! Nu bestämmer vi ett datum. Och så blev det.

Bröllopet skulle äga rum den 1 januari påföljande år. Pappa Plätt tänkte på när han hade gift sig för precis 19 år sedan, för övrigt på samma dag som pappa Knuss också hade ingått äktenskap. Då hade det firats ordentligt i båda byarna.
Den här gången var det annorlunda. Det var som om Inga redan väntade barn och att de var tvungna att gifta sig. Ingen firade.

Prästen skulle viga de två, men så plötsligt vände brudgummen på kyrktrappan. I Knuss var förbittringen stor och även i Plätt var det många som tyckte att man hade gått för långt. Svante grep in igen och medlade. Alla försonades även om en och annan av undersåtarna morrade och tyckte att Vagge och Inga kunde vänta tre år med att växla ringar.

Äktenskapet gick lite knaggligt då och då, En del i Plätt tyckte att ”Knussaboa va ena redia roffare. De skulle ha precis allt, vi fick inget alls.”
En del i Plätt tyckte precis tvärtom. ”Varför måste vi dras med alla skulder som Plättaboa draet på se unner alla år? ”
Men hur det var så fungerade äktenskapet ganska bra-. Det gnisslades då och då som det gör i alla förhållanden, men det var främst undersåtarna som hade ont av alliansen.
Än i dag kan man här Nodde, Hammaren, Tallfoten, Kadden, Stenfot och Appe grymta, även om det nu officiellt blåsts eld upphör. De av den gamla stammen gjorde då och då försök att får Vagge och Inga att bråka. Skilsmässa var de de önskade, mer än nästan något annat.
Numera har ju kungen sagt att sammanslagna byar får delas igen, om det finns starka skäl till det.

Nu har det gått 20 år och Vagge och Inga har så smått börjat växa samman. Nu talar man inte så ofta om Plätt eller Knuss utan nu uppfattas byarna som välmående. Unde två decennier har allt blivit bättre och bättre. Det finns folk som se till både barn och gamla. Samarbetet fungerar oftast väl och Vagge ångrar inte att han inte friade till June. Inga ångrar heller inte att hon en dag för 20 år sedan nobbade Verners framstötar.
Lika barn leka bäst.

Historieskrivaren