Kommunens äldste man har avlidit

Gösta på sin balkong.

När jag får komma och hälsa på Gösta har det gått ett par dagar sedan han fyllt 99 år. Kaffet är klart, kopparna framtagna och det står ängsblommor och en flagga på bordet. Att fylla 99 år är ju ganska ovanligt i sig men Gösta, som är den äldste mannen i kommunen är dock ännu mer unik. Han bor själv i egen lägenhet och han har en verkstad där han jobbar med uppfinningar och konst.

Hur firade du din födelsedag?
– Mina barn och några barnbarn var här och hälsade på.

Får du någon hjälp här hemma?
– Ja, Annika min dotter hjälper mig med hörapparaten. Handlar gör jag själv och att städa har jag klarat av själv, jag försöker i alla fall. Man skitar ju inte ner så mycket när man är ensam.

Gubbarna som Gösta tillverkar i metalltråd.

– Det sista jag hållit på med är de här gubbarna. Dem tillverkar jag i metalltråd som jag bockar i ett verktyg. Till att göra en gubbe går det åt 80 centimeter metalltråd. Jag sprutlackerar dem när de är färdiga. Det är bra för man rör på sig lite också. Tidigare har jag målat tavlor men nu ser jag inte så bra så det gör jag inte längre.

Visst har du gjort någon uppfinning också?
Ja, jag har gjort en hylla som passar under dramaten. Man kommer till affären och sätter korgen på sin vagn och så går man runt och handlar, lägger varorna i korgen, och när man har betalat är det bara att lägga ner varorna i sin dramaten igen. Då slipper man att gå och hämta sin vagn om man han ställt undan den. Jag har försökt att få någon till att tillverka dem men jag har inte lyckats.

Gösta är född i Osbyholm i Skåne 1924 och där hans far byggde huset och smedjan.

Hur kom det sig att du hamnade i Vaggeryds kommun?
– Min far köpte ett ställe ute i Föreberg, han hade alltid velat ha tag i vattenkraft och det fanns det där. Det var populärt då och man satte in turbiner och generatorer. Där fanns kvarn och såg strömmen skulle användas till att svetsa korgar. Vi gjorde potatiskorgar i metalltråd. Far höll på ett tag och sedan åkte jag upp och fortsatte, även Gunnar, min bror, var med. Efter ett tag blev det något trasset med tillverkningen och min far åkte upp och hämtade Gunnar. Min dåvarande fru Agnes gick bort och i samma veva pratade far om att sälja Föreberg. Jag ville inte vara kvar så jag flyttade ner till Linneryd i Kronobergs län. Där köpte jag ett gammalt missionshus som jag gjorde om till verkstad, där var jag nog i fyra år ungefär. Där sålde jag korgar till Norrland och jag hade väldigt mycket att göra. Under tiden träffade jag Anna som jag gifte mig med. Sedan tröttnade jag på korgtillverkningen, det var mycket trampande. Det var 500 svetsar på en korg. Så jag sökte jobb på vägförvaltningen i Skillingaryd. Då var vi ett tjugotal anställda som reparerade maskinerna. Sedan gick det några år och jag började jobba på Krahners där jag var kvar i sexton år.

– Smidet började med att min far gick över till konstsmide här han blev pensionär. När han inte orkade med det längre var det jag som fick ta över. Jag smidde många spik men det var dåligt betalt. Smidet höll jag på med sedan sextiotalet och 1976 startade jag upp företaget Åbergs smideshantverk på Gjuterigatan i Skillingaryd tillsammans med mina söner Bengt och Mats. 1989 tog Mats över och det blev Åbergs industri som senare flyttade tillverkningen upp till Vaggeryd 1997.

Ljusstaken Vaggeryd.

Gösta är en välkänd smed i trakten och har tillverkat många ljusstakar, ljuskronor och annat i sina dagar och var ute på många mässor och sålde. Spiralljustaken är en välkänd pjäs som Gösta har tillverkat.

– Vi sålde 75 stycken en gång här till ICA i Vaggeryd som var presenter till personalen. Jag har nog tillverkat ett par tusen av den sorten. Den sista smedjan hade jag i Ängskärret utanför Skillingaryd där jag gjorde sista ljusstaken 2012. Den sista ljusstaken jag satte modell på själv är den som står här på bordet och är döpt till Vaggeryd.

– Mitt första jobb var 1937.  Då jag var tretton år och jag var med och lade in värmeledningar i två skolor i Fulltofta och Ludvigsborg i Skåne. Jag var med och hantlangare lite. På fyrtiotalet tog vi upp bränntorv på Linderödsåsen som såldes till städerna Malmö och Lund och fraktades på antingen järnväg eller på bil. Det mesta vi gjorde på ett år var 1000 ton. Vi hade två maskiner och det gick åt åtta man till ett lag. Det var ett hårt arbete. Bränntorven grävdes upp och transporterades till en kvarn som malde sönder torven och pressade ut den i långa strängar. Det användes som bränsle då det var ont om bränsle på krigstiden. 

– Han var mycket uppfinningsrik, min far. Det är han som har lärt mig. Maskinen som vi använde på torvmossen, den hade varit med under första världskriget. Vi tog hem den till smedjan och reparerade den och gjorde den i ordning och kunde använda den i torvbrytningen. Den drevs med lokomobil, en ångmaskin, det var ju rätt tunga pjäser. Den eldades med stubbar och torv. 

– Far och de anställda skodde hästar och vi var tre pojkar men ingen som ville lära sig det. Det var ju stora ardennerhästar. Vi hade bensinförsäljning också. Det fanns inga tankbilar på den tiden utan det kom med fat som hämtades i Helsingborg och hade lager hemma och levererade till andra bensinförsäljare. De var en ganska stor rörelse, vi hade två bilar ett tag som gick till Helsingborg. Vi sålde bensin och det var vi pojkar fick sköta om att det var bensin i tanken. 

– Det fanns en bil som tillverkades i Landskrona, Thulinbilen. Han Thulin själv flög i hjälp sig så det blev inte så många bilar. Han byggde flygmaskiner också. Jag kommer i håg att jag tankade en sådan bil som var tillverkad på 20-talet. Det var nog den äldsta bilen jag har tankat.  Det var ju mest T-fordar på den tiden som man fick veva i gång. Min första bil var en Chevrolet 35-års modell som jag köpte nerplocklad och som jag fick skruva i hop själv. Det var 1948 som jag besiktigade den. Nu för tiden kör jag inte bil längre, nu är det cykeln som gäller.

Tack Gösta för en trevlig pratstund!

Tack Martina för ett fint reportage!