Konst är viktigt

Jag läste precis en mindre notis, men ändå så betydelsefull angående en motion SD lämnat in angående enprocentregeln. 

Förslaget om att minska inköp av konst i kommunen, genom Sverigedemokraternas motion som nu röstats igenom för beredning, väcker viktiga frågor om vilket samhälle vi vill bygga – inte bara idag, utan på lång sikt. Samtidigt finns en risk att frågan passerar relativt obemärkt. Offentlig konst är något vi länge tagit för givet – den bara finns där i våra gemensamma miljöer. Just därför är det lätt att missa vad som faktiskt står på spel när beslut som detta tas.

Det kan vid första anblick framstå som en rimlig besparingsåtgärd, men konsekvenserna riskerar att bli betydligt större än vad som syns i en enskild budgetpost.

Den offentliga konsten är nämligen inte bara utsmyckning. Den är en del av vårt gemensamma rum och en förlängning av yttrandefriheten. Genom konst kan idéer, kritik, historia och olika perspektiv uttryckas och mötas. Den bidrar till samtal om vilka vi är och vilket samhälle vi vill leva i. I ett öppet och demokratiskt samhälle behöver sådana uttryck få ta plats – även utanför museer och gallerier.

Det finns också många exempel i Sverige där offentlig konst verkligen har gjort avtryck och skapat engagemang. Verk som “Nimis” i Kullaberg har väckt både juridiska och kulturella diskussioner i decennier. “Svampen” i Örebro har blivit en självklar symbol och mötesplats. Sergels torg i Stockholm, med sin karakteristiska gestaltning, är inte bara en plats utan en del av stadens identitet. Den typen av genomslag visar att offentlig konst inte är något perifert – den formar hur vi upplever och minns våra gemensamma miljöer.

All offentlig konst ska inte vara okomplicerad eller enbart dekorativ. Vissa verk gör våra miljöer vackrare och mer inbjudande, medan andra utmanar, provocerar och väcker eftertanke. Just den bredden är en styrka. Ett samhälle där konsten bara tillåts vara tilltalande riskerar också att bli ett samhälle där viktiga perspektiv tystnar.

Ett tydligt exempel på det lokala planet är flirtkulekonsten längs E4 norr om Vaggeryd. Den är kanske inte det vackraste alla har sett – men det är offentlig konst som väcker reaktioner och skapar diskussion. För mina barn har den dessutom fått en helt egen betydelse: ett riktmärke som signalerar att vi snart är hemma. Den typen av värde går inte att mäta i kronor och ören, men säger mycket om hur konst blir en del av människors vardag och minnen. Utan enprocentsregeln hade ett sådant verk sannolikt aldrig blivit verklighet. Är det ett sådant samhälle vi vill ha – där den typen av uttryck aldrig får chansen att uppstå?

En annan avgörande aspekt är tillgängligheten. Offentlig konst finns där människor redan är – i skolor, parker, torg och offentliga byggnader. Den kräver ingen entrébiljett och inga förkunskaper. Om den försvinner riskerar konsten att bli mer elitistisk, något som främst tillhör dem med tid, intresse eller ekonomiska möjligheter att aktivt söka upp den.

Det är just därför enprocentsregeln finns. Den säkerställer att konst inte ständigt skjuts på framtiden när ekonomin är pressad. Utan en sådan princip är det lätt att andra behov – ofta fullt rimliga i sig – alltid prioriteras först. Resultatet blir att konsten till slut uteblir helt, inte för att någon nödvändigtvis motsätter sig den, utan för att den aldrig anses vara tillräckligt akut.

Det är också värt att reflektera över hur denna motion hanteras. Att rösta igenom den för beredning utan en större diskussion riskerar att förenkla en fråga som i grunden handlar om mer än ekonomi. Det handlar om hur vi ser på offentliga miljöer, kulturens roll och invånarnas tillgång till gemensamma upplevelser.

Jämför man med andra områden blir prioriteringarna tydliga. Om det hade handlat om att minska satsningar på idrott hade argumenten om gemenskap, ungdomars utveckling och kommunens attraktivitet snabbt lyfts fram. Kultur och konst fyller liknande funktioner, men får sällan samma självklara försvar.

I en kommun som inte alltid profilerat sig starkt inom konst och kultur blir frågan ännu mer angelägen. Om man inte aktivt vill öka satsningarna, kan man åtminstone värna de strukturer som gör att konsten inte gradvis försvinner.

Att ta bort enprocentsregeln märks kanske inte omedelbart. Men över tid – tio, tjugo år – kommer skillnaden att bli tydlig i våra skolor, torg och offentliga byggnader. Frågan vi bör ställa oss är därför enkel: vill vi bygga enbart funktionella miljöer, eller vill vi skapa ett samhälle där människor också får uppleva, tänka och känna?

Att avsätta en liten del av byggkostnader till konst är inte slöseri. Det är en investering i ett levande, inkluderande och demokratiskt samhälle. Frågan är om vi verkligen vill ta steget bort från det.

Johan Järnhammer
Invånare i Vaggeryds kommun