Krönika: Att engagera sig i förening

Funktionärsväst har jag haft på mig några gånger.

Att engagera sig i förening ser jag som självklart och ger så otroligt mycket tillbaka. Framför allt bästa vänner för hela livet. 

Jag började min ideella bana som, kanske 14-åring… Min granne skulle tävla och hon frågade mig om jag kunde ställa upp som ”sin funktionär”. Eftersom jag inte hade någon form av funktionärslicens fick jag inte vara ute på postering på folkracebanan. Jag fick därför förmånen att servera kokt korv och nybryggt kaffe. Då, likt nu, hjälpte hemmaförarna till på tävling med att se till att funktionärsstaben fylldes på så att tävlingen kunde genomföras. Sagt och gjort, serveringen blev min ”arbetsplats” fram till 16-årsåldern då jag klev ut på postering på banan och hade hand om alla färgglada flaggor som skulle visas för de förbipasserande folkraceförarna.

När åldern var inne, och jag blev myndig, fick jag min funktionärslicens, som då var av kategorin C. Den fick man då genom att gå kurs på klubben som var Skillingaryds Motorklubb. Jag var världens lyckligaste när min licens kom hem i brevlådan. En vit plastbricka där det var tryckt med SBF:logga, namn, i vilken sportgren man hade licensen i och vilken grad den var i. På baksidan stod något sedvanligt om ”vid upphittande av detta kort…” samt att A-licensierade fick gå in gratis på alla evenemang som gjordes av Svenska Bilsportsförbundet.

Eftersom utmaningar har präglat mig genom åren blev mitt mål att nå högsta licensklass, som är A, och att då någon gång kunna jobba som domare i rally. Som vanligt var det många ”förståsigpåare” som deklarerade tidigt att ”det där klarar du aldrig!”, eller ”vad ska du där och göra?”. Som vanligt triggar sådana människor mig och min första fundering var: ”Hur ska jag nå dit?”

Det krävdes ett gediget arbete, både i hemmaklubb och hos grannklubbarna, för att skaffa meriter, kunskap och erfarenhet. Man skulle då på den tiden ha varit tävlingsledare eller biträdande tävlingsledare tio gånger mellan kurstillfällen och dessa tillfällen hölls bara en gång om året… Att vara av kvinnligt kön i en mansdominerad sport var det till att bevisa, extra många gånger, att man kunde sin sak. Vår gigantiska regelbok, som då fanns, kunde jag nästan utantill och jag var med nästan överallt för att få med mig så mycket kunskap och erfarenhet jag bara kunde.

Det som har fastnat i mitt minne under dessa år var mitt första tävlingsledaruppdrag, B-licens hade jag fått efter meriter samt fyllda 18 år, vilket var kravet för att vara tävlingsledare. När Skilling 500 var i gång på Östra Lägret i Skillingaryd hade en domare från östra delen av distriktet uppdraget att komma till oss. Han var av den ”av den äldre sorten”, milt sagt, och han sa direkt när han kom på morgonen att han inte gillar ”uppstickare” och undrade om jag skulle ”vända papper” denna tävlingsdag. Han gillade inte mig helt enkelt från första stund. Under tävlingens gång hade vi en förare som tjuvstartade på en specialsträcka. Grymt påläst inför dagens uppgift hade jag full koll på vad som gällde och vilket tidstillägg det aktuella ekipaget skulle få. Domaren påtalade ett flertal gånger till mig att jag hade fel, trots att jag nämnde vilket kapitel i regelboken han kunde hitta…. Jag stod på mig och inte förrän jag bevisade för honom med regelboken framför hakan, så gav han sig. Det här begav sig för snart 30 år sedan men den dagen glömmer jag aldrig… Efter mina meriter och tillhörande utbildningar, samt både klubbens godkännande och distriktets okej-stämpel kunde jag som 21-åring ta ut min domarbricka och A-licens. Det var en fantastisk känsla, man blev stolt och överlycklig samtidigt som man vet att det låg oerhört många timmar bakom uppdaterad plastbricka.

Att vara eldsjäl i en förening betyder så oerhört mycket och man skapar sig vänner för livet, hela livet. Vi är en god och stabil funktionärsstab inom motorklubben och några har ”kommit och gått” genom åren, men på något sätt så knyter föreningen band mellan oss. Rätt var det är så kommer funktionären tillbaka och engagerar sig igen. Jag hörde någon äldre förnuftig herre som en gång sa att ”motorsport är inget man slutar med, man har bara lite uppehåll ibland”. Och visst är det så. De bästa vännerna, manliga, kvinnliga, unga, gamla och nya finns inom föreningsvärlden.

Att engagera sig i en förening ger också andra perspektiv. På en arbetsplats kan du bli tillsagd/uppsagd av chefen om man inte sköter sina uppgifter. Hur gör man som ledare i en förening när alla man jobbar tillsammans med gör det på frivillig basis? Det har jag funderat över många gånger. Det ideella engagemanget som alla ledare runtom i alla föreningar har för att kunna lösa sin tävling, sin match eller sina utbildningar och möten. Kan nog erkänna att jag knutit min hand i fickan många gånger när jag fått alla världens konstiga och dumma bortförklaringar på varför just den här personen inte kan ställa upp några få timmar för klubben. Samtidigt får man tänka att vi alla är olika och en del uppskattar andra saker mer än klubbverksamhet.

Att kunna lägga någon föreningsmerit på ett cv för mig är mer värt än fint skolbetyg. Det andas sympati och engagemang.