Krönika: Två år i dvala är över

Två bästa kompisar på efterlängtat funktionärsuppdrag under rallytävling utanför Växjö

Första gången jag hörde ordet corona måste ha varit innan jul- och nyårshelgen 2019. Det var ”något virus” i Kina. Långt från Gisslaköp. Första fallet i landet var i regionen under januari 2020, men att det skulle bli som det blev, vem hade tänkt det? 

En efterlängtad och välbehövlig resa till Teneriffa var inbokad den 29 februari samma år. Veckan innan dess började en del oroa sig om vi kom iväg eller inte? Klart vi gör, tänkte jag. Vi är ju friska. Väl på flygplatsen i Jönköping var det inte många som skulle med. Enligt tjejen vid incheckningen berodde det på corona, hälften hade avbokat kvällen innan avgång. Vi åkte och hade en fantastisk vecka.

Andra helgen i mars, när jag och några klubbkamrater inväntade samhällsföreningen i Åsenhöga inför vårt SM-rally som skulle gå i krokarna i juni, ringde distriktets utbildningsansvarig och att vi får fundera på om verkligen våra funktionärsutbildningar veckan därefter skulle bli av. Beslut togs att lägga det på is, likaså folkracetävlingen i Föreberg som skulle arrangeras i slutet av mars. 

Motorklubben fick ”av högre ort” besked att det var okej att flytta fram vår SM-deltävling i rally som skulle genomföras i juni 2020. Så som vi hade planerat och jobbat inför detta. Kloka klubbkompisar tog beslut att flytta fram ett år, till juni 2021, för då skulle allt ”vara som vanligt igen” även om ett år redan då kändes som en hel evighet. 

Som tur är har jag ett jobb som kan skötas på distans och den ena presskonferensen efter den andra genomfördes digitalt eller via telefon. Tack till fiberföreningen som lyckats ordna fiber in till oss på landsbygden, så att man har kunnat följa med i allt utan ”stoneface” och långsamma röster. 

2021 tog vid och för det var inte pandemin över. 

Att jobba i promotorskap har generat många myndighetssamtal, förhandlingar och frustation. ”Elitverksamhet ska bedrivas” var orden samtidigt som myndigheterna stoppade tävlingar, även om vi är utomhus och inte ”träffas fysiskt” då det bara finns plats för två i en rallybil. Det har inte varit enkelt, men framåt juni 2021 kunde SM-tävlingarna börja arrangeras så smått, dock på inhägnat område så att inte publik kom till tävlingsplatsen och ett max antal till servicehjälp samt tillhörande handsprit och munskydd. 

Motorklubbens egna SM-tävling fick återigen flyttas, fast nu ”bara” några månader. Vi som i vår enfald trodde att ett års framflytt skulle räcka. Från juni till september. Funktionärerna suckade: ”blir det av verkligen?”, några följde inte med och nya tillkom. Att flytta fram tar på krafterna och hade det blivit tvunget att göra det ytterligare en gång hade funktionärerna varit det osäkra kortet. Man hade helt enkelt hittat på nya saker att göra på sin fritid. 

Några karantänveckor har det blivit för vår del.

På tal om karantän. När det blev smitta i Gisslaköpshushållet, efter en jobbresa, var nog första tanken. ”Hur ska vi klara oss? Vi köper mat för dagen och storhandlar aldrig”. När jag hämtade hem min man med symtom en lördag i november 2020 sa jag: ”det är nog bäst att du kontaktar vårdcentralen och bokar tid för test”. Jag funderade på allt det där praktiska. Om det nu var så att han var smittad… hem och bädda ner han, fort ner till Skillingaryd och storhandla. Jag kan nästan skratta åt det i dag, men jag smög mig in i affären iförd vantar och halsduk ifall jag också skulle vara sjuk. Handla rekordsnabbt allt som kan tänkas behövas under en vecka och snabbt ut igen ur affären. Hans svar var positivt, så jag blev såklart ombedd att inte träffa någon samt också boka provtagning. Mitt test var negativt, men hemmajobb blev det ändå under en vecka. Vi klarade oss med maten och ingen skilsmässa blev det heller, som tur var. 

April förra året följde jag med min bästa vän till hennes ”andra hem”. Efter negativa test 72 timmar innan avgång kunde vi avnjuta en vecka i söder. Där var kraven hårdare än här hemma och munskydd skulle bäras hela tiden, man fick inte umgås mer än den familjen man bor med, restaurangerna stängde sen eftermiddag (så det gällde att äta i tid) och utegångsförbud klockan 22 till 06. Tror nog att vi skötte oss väl, förutom en kväll när utegångsförbudet infunnit sig, när vi smög två kvarter hem efter kväll hos vän. Men ingen såg oss som tur var.

Jag är uppfostrad med att ta folk i hand, säga hej eller tacka för något. Att inte göra det har gått ovanligt bra, det kan jag tycka vara märkligt. Något man alltid gjort och plötsligt är det helt otänkbart. Är det någon som nyser i närheten har man ryggat tillbaka och tagit avstånd. Det har aldrig hänt tidigare. Men är det här verkligen över? Blir det som vanligt igen? Tveksamt. Det tar nog säkert ett par år innan dess. Det jag tror folk i allmänhet blivit är bekväma. Man har upptäckt att det är ”rätt gött att vara hemma”, pengarna som tidigare lagts på resor och festligheter har gått till plank, spik och målarfärg istället. 

Efter att vi fått födelsedagsresan till Thailand som vi bokat via bolag inställt, fanns bara ett sätt. Boka allt, allt, allt själv. Det var oerhört mycket dokumentation som skulle göras. Vi kom iväg i rättan tid. De började ”släppa på” turister 1 november. Vi kom inte till den flygplatsen vi skulle/önskade, men med ett negativt PCR-test vid ankomst till Phuket blev det bara en ”karantännatt” på särskilt hotell, sedan var det möjligt för oss att ta sig vidare till dit vi skulle. 

Men när man har varit på resa har det varit tecken på att man har varit frisk. Och även om restriktionerna här hemma i Sverige inte varit så hårda som utlandet, tror jag att det har varit bra ändå.  Som tur är har mitt dagliga liv bara inneburit omställningar. Men är det som vanligt nu? Är det över? Det är omöjligt att det blir som vanligt, även om arenorna fylls med tusentals åskådare på onsdag. Jag tror att hela vår livsstil har påverkats. Pandemin har satt mer spår än vad man kan tänka sig. En nära person till mig sa ”Det här beror på att det finns för mycket folk i världen”. Det kan säkert stämma. Har dock under hela pandemiåren tyckt väldigt mycket synd om de sköra och äldre. De har fått utstå och avstå. 

Men en sak är säker. Som jag har längtat efter att få träffa folk. Att få umgås i en lokal, få gå på fest, att slippa grilla korv utomhus på födelsedagar, att få gå på riktiga presskonferenser och få se politikernas kroppsspråk. Digital form i all ära, men nu ska det bli skönt att få ses igen. Och alla motorsportstävlingar med alla goa kompisar. Det har jag saknat väldigt mycket. 

Nu får vi hoppas att det går 100 år till nästa pandemin. Då är jag och mina vänner inte med, men då gäller säkert samma sak. Bunkra toapapper, på med munskydd och håll avstånd.