Kulturarva bloggar: Midsommar – vår heliga ko?

Arkivbild från 2018 när Kulturarva firade midsommar. Bloggar-Elin till höger.

En högtid som vi försvarar med näbbar och klor. En gång blev jag till och med blockad i en Facebook-grupp om svensk historia, då jag påpekade i en kommentar att våra midsommartraditioner kanske inte är så där genuint gamla och svenska som många tror. Då fick administratören i gruppen nog och satte ner foten genom att blocka mig från gruppen innan jag fick möjlighet att försvara eller förklara mig. Så frågan är vad som händer när jag till slut vågar mig på att skriva ett inlägg här….

Ska vi ta det från början kanske, med den viktigaste symbolen för hela firandet, nämligen midsommarstången. Det som den upprörda trådskaparen på Facebook hävdade var att midsommar har firats här i Sverige sedan vikingatiden och att ”redan de gamla vikingarna” minsann reste midsommarstänger. (Redan här blir det problematiskt, då de som vi idag kallar för vikingar, inte var ett eget folkslag och inte hade en aning om att de levde just på vikingatiden och landet Sverige existerade dessutom inte.) Sanningen är att vi vet väldigt lite om forntidens midsommarfirande. Det är troligt att man på något sätt firade sommarsolståndet, men hur själva firandet gick till vet vi inte. Kanske reste man någon form av fallossymbol som såg ut som en stång som många hävdar, men det finns inga skriftliga belägg för detta. Det som vi idag kallar midsommarstång har, som så många andra av våra ”svenska” traditioner, sitt ursprung i Tyskland.

Troligen kommer traditionen till Sverige någon gång under medeltiden, men de första kända avbildningarna kommer först på 1600-talet då Erik Dahlberg reser runt i Sverige och tecknar av och dokumenterar olika platser. I Tyskland hade man en tradition att resa lövade stänger kring första maj, då man firade vårens ankomst, så kallade majstänger. När tyska bergsmän sedan flyttade till Sverige för att arbeta i gruvorna i Bergslagen tog de med sig flera av sina traditioner, däribland majstängerna, men man insåg att det var väldigt dåligt med blommor och blad i dessa trakter i början av maj. Så man flyttade helt enkelt fram denna tradition tills det blev mer grönt ute. Genom åren har sedan midsommarstången ändrat utseende både när det gäller form, storlek och utsmyckning flera gånger och flera lokala varianter förekommer fortfarande.

Kring midsommar äger även en viktig kyrklig högtid rum, nämligen Johannes Döparens dag som är den 24 juni. Fram till 1952 var detta datum midsommardagen, oavsett vilken veckodag som datumet inföll. Först därefter började midsommar ”flytta runt” i kalendern och få olika datum så att midsommarafton alltid äger rum en fredag och midsommardagen en lördag. I nästan hela Europa har Johannes döparens dag firats med att tända bål, något som man fortfarande gör i exempelvis Danmark och Norge.  Det är bara i Sverige och i Finland som vi bytt ut detta firande mot dans kring en midsommarstång. Troligen hade den medeltida kyrkan ett finger med i spelet kring detta. När Sverige skulle kristnas tog man helt enkelt ”över” och gjorde om de hedniska högtider som folket redan firade. Att fira sommarsolståndet med att dricka öl och blota (om det nu var det man gjorde) accepterades nog inte av den katolska kyrkan. Genom att slå ihop detta firande med Johannes Döparens dag kunde man ”kristna till” det hela lite. Och då passade det ju bra att också lägga till de där tyska bergsmännens majstångsresande vid samma tillfälle. Kyrkan nöjda och folket nöjda = win-win.

Midsommarkrans. Arkivbild

Hur kommer det sig då att vi skuttar runt stången sjungandes en fransk militärmarsch från Napoleon-tiden? Det är nämligen just det som melodin till ”Små grodorna” är från början. Engelsmännen gjorde sedan en text till melodin där de drev med fransmännen och kallade dem ”little frogs” eftersom de åt grodlår. På oklara vägar tar sig denna nidvisa så småningom till Sverige där den dyker upp på Nääs kursgård utanför Göteborg i början av 1900-talet. De gav under flera år ut häften med sånger och danslekar och ”Små grodorna” trycks i häftet Sånglekar från Nääs år 1922.

Kransarna i håret har sina rötter i det gamla bondesamhället. Under 1800-talet hade man på sina håll ”lekbröllop” bland ungdomar på midsommarens fester. Bruden kläddes fin och så drog man runt bland gårdarna och visade upp henne. Vid så kallade ”kransgillen” valde man ett par, som iförda kransar, dansade tillsammans. Flickorna kunde också binda kransar till pojkarna. Denna tradition spred sig och lever idag kvar i form av våra midsommarkransar. Midsommar är på flera sätt just kärlekens högtid. Enligt gammal folktro suddades gränserna mellan den vanliga världen och det övernaturliga ut under midsommarnatten och det var då som man kunde sia om framtiden och vem man skulle gifta sig med till exempel. En sed som fortfarande lever kvar på sina håll är den att plocka blommor och lägga under kudden för att drömma om sin blivande make/maka. Antalet blommor varierar mellan olika platser, men oftast är det sju eller nio. Under midsommarnatten ansågs också växtligheten och naturen ha magiska krafter så då skulle man passa på att samla läkande växter. Att rulla sig naken i midsommardaggen ansågs också vara stärkande för hälsan och om man sparade en blomsterkrans och lade i badvattnet till jul skulle man bli frisk och lycklig hela året.

Men varför äter vi sill IGEN? Åt verkligen inte de stackars människorna i Sverige något annat än sill och potatis förr i tiden? Jo, visst gjorde de det. Och de åt oftast INTE sill och potatis när det var dags för fest. Det åt man ju till vardags. Vid högtiderna åt man istället vitgröt och filbunke och kanske lite lutfisk. Att man skulle äta färskpotatis var fullständigt uteslutet, det var ett stort slöseri. Potatisen skulle vara kvar i jorden tills den blev så stor som möjligt. Dagens midsommarmeny med sill och potatis och jordgubbar är alltså inte en gammal tradition utan något som har vuxit fram från mitten av 1900-talet. Det midsommarfirande som vi idag håller så hårt på har alltså bara funnits i knappt hundra år.

Så om det nu var så att ni trodde att detta var en uråldrig ”genomsvensk” tradition med ursprung i midsommar-Meckat Dalarna, skapat av människor som såg ut som på Anders Zorns och Carl Larssons målningar, ber jag så hemskt mycket om ursäkt och hoppas att ni förlåter mig för att jag genom detta inlägg slaktade den heliga kon. Precis som de flesta andra av våra traditioner och högtider är även midsommar en sammansmältning av gammalt och nytt som har förändrats och utvecklats genom tiderna och som säkerligen kommer att fortsätta att göra det även i framtiden med fler inslag från andra kulturer. Oavsett HUR ni firar eller OM ni firar (eller inte firar) önskar jag er alla en riktigt trevlig midsommar.

Elin Ljungqvist
Kulturarva