Lembke reste till andra sidan jordklotet

Ann-Brith och Tommy Lembkes dotter Sabine lämnade Sverige för 12 år sedan. Hon träffade sin man i Stockholm och bodde därefter några år i Skottland innan beslutet togs att man skulle flytta till hans hemland – Nya Zeeland.

– Skottland var inte så långt borta. Vi tog bussen till Göteborg och efter några timmar träffade vi vår dotter. När de var hemma och hälsade på sa de att vad säger ni om att ”vi flyttar till Nya Zeeland”. Vad säger man som mamma? Det viktigaste är att de är tillsammans och mår bra, men det känns lite hemskt att ha dem så långt borta. Båda barnbarnen, som idag är 8 och 6 år är födda på Nya Zeeland och har dubbelt medborgarskap. Det är bra för det underlättar eventuella studier i Europa framöver, börjar Ann-Brith berätta vid köksbordet i lägenheten i Skillingaryd. De har varit hemma drygt en vecka och solbrännan avslöjar att sommaren på andra sidan jorden har varit fantastisk.

Kärleksbrev till mormor och morfar

Första gången de besökte familjen på Nya Zeeland var i månadsskiftet 2014-2015 och då var Ann-Brith och Tommy där i tre månader. Tidigare hade mormor och morfar träffat barnen 2013 i Sverige och 2017 var familjen åter på besök i Sverige. Att resan nu skulle bli av var inte planerad överhuvudtaget.

– Tommy fyllde 70 i april och jag detsamma i sommar. Vi skulle inte ha någon större fest utan fira med barn och barnbarnen här hemma. Det blev 20 styckna som kom hit på smörgåstårta. Barnen, som bor här i Skillingaryd, hade med sig två paket och det var väl inte mer med det. Vi åt och umgicks som vanligt. Rätt var det är så reser sig Christopher, ett av våra barnbarn upp, och lämnade över en paket till morfar Tommy och därefter fick vi vänta en liten stund. Nu vet vi ju varför, det var för att tidsskillnaden till Nya Zeeland skulle inväntas och Sabine skulle vakna. I paketen som vi båda två nu fick öppna samtidigt stod det ”Grattis på 140-årsdagen”. I kuvertet låg flygbiljetter till Auckland. Resten av kvällen minns jag inte mycket av. Vi var chockade båda två, men så oerhört glada… berättar Ann-Brith.

Den 10 december var det dags för resan som startade i Skillingaryd under måndagsmorgonen där sonen Bobby och barnbarnet Christopher hämtade upp flygresenärerna för avfärd mot Arlanda. Flygresan började med stopp och flygplansbyte i Doha.

– Vi skulle haft 1,35 på oss att förflytta oss. Planet var försenat, vi fick åka buss till en annan terminal och alla skrek ”go, go, go” igenom säkerhetskontrollen. Vi sprang men hann med flyget till Auckland, berättar Tommy.

Därefter var det dags för en av världens längsta flygningar utan uppehåll. 17 timmar och 5 minuter. Det är 12 timmars tidsskillnad mellan Sverige och Nya Zeeland. Klockan hade blivit tidig morgon när Ann-Brith och Tommy klev av flygplanet i Auckland där Sabine och barnen stod längtades och väntade med sina hemmagjorda plakat.

– Gränspolisen är enorm där nere. Jag hade en julklapp till barnen som var i ett paket. Den tog de hand om vilket visade sig vara en plåttomte, det blev ett gott skratt, från att genom röntgenbilden trott att det var ett vapen så var det en oskyldig tomte. Man måste ha intyg på all medicin som tas in i landet, det hjälper inte med det man får från apoteket utan det ska vara en ”riktig” lista som är underskriven av en läkare, säger Ann-Brith.

 Väl framme för en tremånaders utflykt långt hemifrån prioriterades tiden med barnbarnen som även startade sitt sommarlov i januari månad.

Barnbarnens plakat när de väntade på mormor och morfar vid flygplatsen i Auckland

– Där börjar de skolan den dagen de fyller 5 år. Efter varje sommarlov, i februari, börjas nästa klass. Har barnet gått trean året innan börjar årskurs fyra i februari efterföljande år. Skolan är inte som här. Matsäck, morning tea och frukt ska med varje dag och uniform ska bäras, berättar Ann-Brith som fortsätter att mormor och morfar följde med barnen till skolan nästan varje dag. Barnen har skoluniform som skolans elever får ha på sig och det är ett par shorts och en tunnare t-shirt. Om man representerar skolan i någon form, åker till museum eller dylikt med klassen, har barnen en finare uniform på sig.

Vädret under Lembkes resa var varmt, över 25 grader och landets sommar börjar runt jultid. Det blir ingen riktig vinter där dottern bor på de nordligaste delen av norra Nya Zeeland.

– Julafton på Nya Zeeland är egentligen en vanlig arbetsdag. Sabine var ledig eftersom hon hade varit i Australien och jobbat. Juldagen däremot började vi fira redan halv sju på morgonen. Då kom farfar och hans fru och det blev julklappsöppning för barnbarnen. Till jullunchen kom barnbarnens farmor. Vi gjorde en ”svensk jul” med grönkål, rödbetssallad, köttbullar och Janssons frestelse, vilket var mycket uppskattat, trots att det inte var någon anjouvis i. På kvällen var vi bjudna till Matts (reds anm; mågen) syster där vi firade som dom brukar fira jul. De bjöd på en skinka som såg ut som den vi hade förr fast det låg ananas och cocktailbär samt serveras varm. Viktigaste på julbordet var kalkon, som åts både julaftonsdag och kväll. Det fanns sidfläsk som de gjort långkok på och skurit i tärningar och satt en tandpetare i, det var så gott. De hade mycket potatis, broccoli och sallad till, berättar Ann-Brith.

På baksidan av plakaten fanns numret till tomten, så inte mormor Ann-Brith skulle missa det

På nyårsafton besöktes vänner till familjen i Omaha som ligger norröver. Nyår firades rätt likt oss här i Sverige, frånsett att de badade och satt ute, man äter gott och har fyrverkerier vid tolvslaget.

– Landet har ändrat sig mycket på fyra år. Nu bygger man överallt. Förra gången vi var där besöktes ett shoppingcenter mitt i stan. Nu var det rivit och höghus skulle byggas. Det var byggkranar överallt. Synd, vi gillade staden tidigare, men nu har de byggt sönder den. En tredjedel av landets befolkning (reds anm; 4,5 miljoner) bor i Auckland, berättar paret Lembke.

– Alla pensionärer som är skrivna i landet får åka gratis kollektivtrafik. Det är förhållandevis rätt dyrt att leva där, men de tjänar också andra summor än vad vi gör här i Sverige. Dollarn har vandrat mycket, när vi åkte låg den på 6,70, sen gick den ner till 5,99 och när vi åkte hem var den uppe på 7 igen. Kontanter fungerar, men man betalar vanligtvis med kort.

Nya Zeelands märkliga fågel med päls och utan vingar

Hur gick det med språket?

– Det går framåt. Vi har klarat oss riktigt bra även att vi är i den åldern som har knackig engelska. De vi träffat har pratat sakta och hänger vi inte med eller inte förstår repeterar dom. Våra barnbarn är fantastiska och yngsta (reds anm; flickan) har varit fenomenal när vi har varit ute och rest och hon har hjälpt oss mycket. När vi var på ett museum, där boende i landet går in gratis, lämnade vi fram pojkens bibliotekskort för att han skulle gå in gratis och vi förklarade på knackig engelska att han bor här, som är vårt barnbarn, och att vi är på besök från Sverige och att vi ska betala de 40 dollar det kostade att gå in. Då sa biljettdamen att bara för att ni är så ärliga så får ni också gå in gratis och tyckte att det var självklart att kom vi ända från Sverige skulle vi få gå in gratis på museum, berättar Ann-Brith.

I Auckland finns många vin- och matmässor, massage och skönhetsvård att välja på. Ann-Brith passade på att mjuka upp sina leder under vistelsen.

– Jag märkte skillnaden direkt, i slutet av vår resa fick jag nästan springa ikapp henne på köpcentrat, säger Tommy med ett leende och Ann-Brith nickar ”Jovisst, hjälper det med massage”.

Resor och upplevelse gjordes under dessa tre månader i det kuperad landskapet som både har snö på bergstopparna, gröna skogar och slätter. Bland annat besöktes varma källor och ”krocken” mellan världshaven.

– Tasmanska havet och Stilla Havet möts uppe vid nordspetsen. Står man där på klippan så ser man att de möts men går inte ihop. Häftig upplevelse. Vi gick till en strand, New Chum Beach, som ligger på Coromandel halvön. Dit kan man bara kan gå när det är lågt tidvattnet och man får klättra över stock och sten. Stranden låg helt öde och var värd besväret, men vi var tvungna att gå tillbaka innan klockan 17, då tidvattnet började stiga, berättar Tommy.

– Parkerna är helt rena. Det finns inget skräp någonstans. Nationalparker som gränsar till badstränder har de satt upp skåp med gasol där man kunde laga mat när man var ute i den fina naturen, berättar Ann-Brith.

– Nya Zeeländare är väldigt osvenska. Varenda människa man möter säger godmorgon eller hej. Det kommer hjälp direkt när man står och letar efter lämplig buss vid hållplatsen. Vägarna var imponerande. Vi var i ett område som heter Orewa. När vi åkte dit var där tre filer man kunde köra på, fast mittenfilen var enbart öppen under vissa tider när trafiken var tät och då öppen åt ena hållet. När vi åkte därifrån vände man på det och då var filen i mitten öppen för de som skulle åka hem från jobbet. Fantastiskt smart. Bron över till Aukland finns betongavskiljare. När alla ska in så går där en stor maskin och flyttar betongpelarna så vägen blir bredare och fler kunde åka, berättar Tommy.

I landet bor invånarna mestadels i hus, lägenheter finns, men inte så många. Ofta köper man ett hus, renoverar upp det, säljer, köper nytt, renoverar och så vidare. Ön är vulkanö och det har varit en del jordbävningar vid södra delen. När paret var på resa för fyra år sedan kunna man känna vibrationerna i marken och invånarna har en app i telefonen som visar och varnar för skalven och skakningarna i jorden.

Tommy, Nya Zeelands flagga och Ann-Brith

– Vi har det bra här i Sverige med sjukvården. I Nya Zeeland är det också fint uppbyggt, men bara för de som har pengar då försäkringar tecknas. Och vi får teckna försäkring när vi är där och den är dyr då vi vistas utanför Europa, menar Ann-Brith.

Tre månader går snabbt och hemresan närmade sig…

– Planet från Auckland var tre timmar försenad så vår väntetid i Doha på 1,35 försvann. Hjälpsamt flygbolag som ordnade med nya boardingkort, mat och hotell då vi fick stanna i Doha under 14 timmar, berättar Tommy samtidigt som Ann-Brith nämner att inatt har det varit första natten hon inte vaknat klockan 3, så tidsomställningen ansågs vara över.

Att skjutningarna i Christchurch har skakat om familjen går inte att ta miste på. De hade precis kommit hem när de fick höra nyheten om massmorden.

– Vi är glada att vi hade kommit hem. Skjutningarna var 110 mil från Sabine, men det är lite otäckt ändå. De har bett familjen att undvika folksamlingar. Vi pratade om det innan vi åkte hem. Det hade skett ett mord i landet, vilket var väldigt ovanligt då det inte är mycket våld och brottslighet. Och så händer det här. Ofattbart. Men jag känner mig ändock mig säkrare där än här hemma, berättar Ann-Brith.

När familjen återses är inte bestämt än. Sabine vill fira en riktig svensk jul med sina barn i Sverige, dock vågar inte mormor och morfar lova när det blir en vit jul med massor av snö till barnbarnen. Tills de ses igen gäller FaceTime och meddelande.

– De första åren ”pratade” vi via Skype men då var uppkopplingen på Nya Zeeland sämre. Nu kör vi via facetime och så skickar vi meddelande till varandra nästan varje dag. De ville att vi skulle vara kvar en stund till, men vi var inställda på att åka hem. Vårt barnbarn Emelie tar studenten i sommar och det vill vi inte missa. Men visst det var jobbigt att åka hem och säga hej då. Tiden får utvisa när nästa resa blir, säger Ann-Brith och Tommy Lembke som har 1 800 mil ner till sin dotter Sabine, mågen Matt och de två barnbarnen.

Fotnot; Bildspelet ovan är Ann-Briths foton. Paret firade sin 49-årig bröllopsdag under resan.