Lennart gjorde pojkar till män

Lennart Fritz i Stjärnebo och alla hans tidningsutklipp han har sparat efter åren som ansvarig för vapenfria värnpliktiga på Store Mosse

Lennart Fritz, Stjärnebo utanför Skillingaryd, började som skogshuggare på Domänverket. 1965 kom första griplastaren och Lennart körde då skotaren åt skogsbolaget.

– Det var hösten 1987. Jag hade jobbat i skogen i många år och skulle fylla 50. Såg annonsen om att Store Mosse sökte ansvarig till tio vapenfria värnpliktiga och sa till min fru Ulla, att det där skulle jag söka.Eftersom det var hundratals som sökte trodde jag, såklart, att jag inte skulle vara med i uttagningen. Några månader senare, in på 1988, ringde telefonen och de informerade om att jag hade fått tjänsten. Jag hade nästan glömt att jag sökt den, börjar Lennart Fritz berätta.

Det blev ett helt nytt socialt jobb istället för att sitta ensam i skogsmaskinen och lyssna på radion. Nu skulle Lennart få ungdomar runt sig på arbetstid.

– Första dagen jag kom till Kittlakull var de inte vakna och jag tänkte att jag måste ta det lite försiktigt, det var ju första dagen jag var där. Pojkarna var mellan 19 och 25 år och hade inte haft någon som varit ansvarig för dem tidigare. När de vaknat skulle de äta frukost och då var de tvungna till att diska sin tallrik, från gårdagen, först innan frukosten kunde intas. Jag funderade många gånger på vad jag hade gett mig in på, säger Lennart.

Nya vapenfria värnpliktiga kom successivt då hälften byttes ut och Lennart tyckte att ”så här kan vi inte ha det”. Förläggningen var på Kittlakull och han ville städa upp där efter varje gäng som varit där. När hälften av gänget byttes ut ärvdes även dumheterna. När Lennarts ord togs på allvar, från ledningen, blev det annat och nu började det bli ordning och reda ute i Kittlakull. Killarna som kom var vilsna, men allt eftersom tiden gjordes på förläggningen lärde ungdomarna sig.

Lennart och hans värnpliktiga blev bästa vänner. När det var dags för muck fick Lennart, som tack för den här tiden, en blomkorg och andra presenter. En gång fick hann ett äppelträd men det mest ovanliga var en spädgris i present…

– Antagningarna sköttes från Stockholm och vi hade alltid jobb till ungdomarna. Både att sköta nationalparken samt 13 naturreservat och allt var eftersatt, så mycket jobb fanns. Inryckningen gjordes i Värnamo, där vi och Ölandsregionen ”delade upp pojkarna” och jag såg gärna att ”bondpojkarna” skulle följa med mig. Vissa killar har funnit en särskild plats i mitt hjärta, det var en kille som jag hämtade vid stationen i Värnamo, han var lite punkaktig och hade ringar i öronen. Han hade inget hem och jag blev nästan som en far för honom. Han grät när han muckade, undra vad han gör idag? Det hade varit roligt att träffa honom. En av de värnpliktiga bor numera i Värnamo idag och vi har fortfarande kontakt, vilket är mycket roligt, säger Lennart.

Värnpliktiga fanns på Kittlakull i regel sju månader. De skulle lära sig hantera motorsåg och gjorde ett bra naturvårdsarbete. En kille såg att cyklarna var väldigt dåliga vid förläggningen och reparerade dessa. Eftersom det var enbart spaghetti och makaroner som lagades på förläggningen ordnade vi en matlagningskurs i ett skolkök i Gnosjö och efter det blev det bättre mat på förläggningen. Luciatåg ordnades med Maria Eek och Carina Fritz, minns Lennart.

– Gustav Klarin, som hörs ibland i Vetandes värld i P1, var en av mina värnpliktiga. Kommer ihåg att han backade på min Saab en tidig morgon, minns Lennart med ett leende.

– Store Mosse blev nationalpark 1982. Länsstyrelsen tog över ansvaret för nationalparken december 1998. 1991 var det slut med vapenfri värnpliktigt då Anders Björk tog bort möjligheten. Nationalparken är idag 7 740 hektar. Från början ville inte bönderna i närheten släppa till mark, men det gjordes efterhand ändå, jakten var värdefull för markägarna, avslutar Lennart Fritz.

Själv fortsatte han som ordförande i Föreningen Store Mosse Nationalpark. Han ”muckade” som ordförande efter 19 år i den tidigare i år.