Lokala traditioner vid begravning

Peter Johnson berättar om begravningskultur

Vi träffade Peter Johnson, bosatt i Värnamo och begravningsentreprenör i Vaggeryds kommun. Idag skrivs det att begravningen har ägt rum i kretsen av de närmaste och ibland kan den göras i stillhet. Vad är skillnaden?

– I stillhet är ett begrepp som man ser har ändrat betydelse. Om vi går tillbaka till kyrkolagen där det var begravning i stillhet hade det en betydelse att det var en begravning utan klockringning. Då var det någon som begravdes som hade ett samhällsstraff bakom sig, en mördare exempelvis. Då bars kistan över den norra kyrkmuren och inte genom den ”vanliga” vägen genom kyrkgrindarna in på kyrkogården, berättar Peter Johnson.

Det fanns förr en ond sida och en god. Det är därför predikstolen är placerad på norra sidan för att få motvikt till det onda.

– På onda sidan av kyrkogården begravdes mördare och avrättade personer och det fanns då en lag på hur det här reglerades. Kistan bars inte ens in i kyrkan. Det här var på 1600-talet men lagen följdes in på 1800-talet, menar Peter Johnson.

Begreppen lever kvar idag men har ändrat betydelse. Vad är det som gör att vi har det som vi har det idag?

– Allting har en förklaring och en bakgrund. Hur har detta förändrats över tid, varför gör vi så här, varför sitter anhöriga på höger sida i kyrkan i Vaggeryds kommun medan i Värnamo kommun gäller vänster sida. Det handlar om lokala traditioner. Riksgenomsnitten gäller höger sida, men man får alltid kolla när man kommer till nya ställen och fråga vaktmästaren. Förr tordes det vara hur män och kvinnor knäpper blusen och skjortan…, berättar Peter. 

Har tron någon skillnad?

– Skillnaden är inte stor direkt och själva ordningen gäller densamma i alla kyrkor. Den stora skillnaden är att överlåtelsen i Svenska kyrkan är när prästen lägger mull på kistan och pastorn i frikyrkan lägger tre liljor på kistan. När överlåtelsen är gjord inträder griftefriden. Griftefriden är reglerad i lag och det innebär att man därefter inte får öppna kistan utan tillstånd från Länsstyrelsen. Griftefriden är viktig och allvarlig. Vi har olika huvudmän vad gäller begravningar i Svenska kyrkans ordning, frikyrkeordningen. Svenska kyrkan är alltid huvudman, förutom i Tranås och Stockholm, där kommunen är huvudman. Kommunen i dessa två orter har alltid haft hand om kyrkogårdarna och de är alltid huvudmän för begravningarna. Kommunen har över hela landet ett ansvar för att ett bårhus ska finnas och det är inte alltid så angeläget hos kommunen. Det var tal om att nya trygghetsboende Mejeriet i Skillingaryd skulle få ett eget bårhus, men så blev det inte. Kommunen betalar hyra i bårhuset fram tills dess att kroppen är kistlagd, därefter är det kyrkans ansvar. I Värnamo finns bårhuset på lasarettet. Innan äldrereformen slog igenom med egna boende, fanns lokala bårhus på äldreboende, som var kylrum dit de avlidna fördes av personalen och vi från begravningsbyrån kunde hämta den avlidne där. Men när äldrereformen togs i bruk så är ett rum på äldreboende en egen lägenhet och då får personalen inte gå in där och flytta kroppen. Nu hämtar vi kroppen i den egna lägenheten och det är då huvudmannaskapet träder i kraft. Svenska kyrkan har samma ansvar eftersom man är huvudman för hela begravningsväsendet oavsett om det är muslimsk, buddistisk och man ska tillhandahålla den service som finns. Kapellet här i Skillingaryd bekostas av begravningsavgiften vi lägger. Den påsen med pengar ska räcka till kyrkogårdsskötsel och begravningskapellet. Här i Skillingaryd är kapellet den enda ceremonilokal som tillgodoser alla riktningar för att kapellet är neutralt, berättar Peter Johnson begravningsentreprenör i kommunen.