Lucia – traditionen som ingen kan förklara

Arkivfoto

För ett par år sedan var jag och tittade på niornas luciatåg på Fågelforsskolan i Skillingaryd. Med i tåget gick några afghanska killar som stjärngossar. Jag skojade lite med dem och erbjöd mig att ta en bild som de kunde skicka till sina föräldrar i Afghanistan. De skrattade och skakade på huvudet och svarade ”Nej, nej, nej, det här skulle vi aldrig kunna förklara!”. Och jag förstår dem. I de flesta andra länder är en vit särk och en strut på huvudet inte direkt förknippat med något positivt. Men i Sverige klär vi frivilligt våra barn i dessa mystiska klädnader och tycker att det är gulligt och till och med vackert. Varför?

Jag ska göra ett försök till att bena ut denna märkliga tradition. Så håll i struten – det här är lite rörigt!

Den vanligaste förklaringen när man försöker förklara varför vi firar lucia är den om legenden Sankta Lucia som föddes i Syracusa på Sicilien. Hon ska ha dött martyrdöden genom att bli bränd på bål den 13 december år 304, efter att ha blivit utpekad som kristen av sin trolovade. Den kristna tron var förbjuden i det antika romarriket. Bålet skadade dock inte henne och i en version av berättelsen ska Lucia även ha stuckit ut sina ögon och gett dem till en ung man som beundrade dem och då fick hon, genom ett mirakel, synen åter. Även om det är en spännande historia förklarar den inte varför vi i Sverige helt plötsligt skulle börja hylla ett italienskt helgon. Vi måste gräva djupare.

I den gamla julianska kalendern var natten mellan den 12 och 13 december årets längsta. Enligt folktron var det mängder av övernaturliga makter i rörelse under denna natt och alla djur kunde tala. Ibland var det Oden själv som ledde tåget med övernaturliga väsen som drog fram. En av dessa skumma figurer kallades ”Lusse” eller ”Lussi” och han kunde röva bort barn och gjorde ofog. Det finns även berättelser om ”Lussekäringar” som var en kvinnovarelse med onda egenskaper, ungefär som en häxa. För att ta sig igenom natten krävde både människor och djur lite extra mat, som kallades ”lussebit”.  Alla julförberedelser skulle vara klara till luciadagen och detta firade man genom att äta och dricka lite extra. ”Lussebiten kunde ätas hemma, men ibland packade man en korg och gick hem till grannarna. Tillsammans väntade man ut natten i en ”lussevaka”.  Lusse är under denna tid alltså förknippat med Lucifer, det vill säga djävulen.

Årets längsta natt var det samma som midvinter och var motsvarigheten till midsommar. Under lussenatten besvärjades ljusets makter för att få ljuset att komma tillbaka. Vår nutida lucia har därmed också sitt ursprung i en hednisk ljusgudinna och en ljushögtid som hölls för att jaga bort mörkret. Under 1200- och 1300-talet när den katolska kyrkan börjar få ordentligt fäste i Sverige blandas legenden om helgonet Lucia in i detta firande. Namnet Lucia betyder just ”hon som kommer med ljuset”. Det är nu som luciafirandet börjar få kristna inslag.

När reformationen nådde Nordeuropa under 1500-talet blev det förbjudet att dyrka helgon, men vissa, särskilt den givmilde Nikolaus som kom med gåvor till barnen, visade sig vara lite extra svåra att göra sig av med. I Tyskland ersatte man då den skäggige helgonbiskopen med Jesusbarnet och flyttade utdelandet av gåvor från den 6 december till julen istället. Under 1600- och 1700-talen fyllde Jesusbarnet, framställd av en flicka klädd i vitt linne och med ljuskrans i håret, denna roll i Tyskland. Tyska jultraditioner, som till exempel julgran och adventskalender, har vi i Sverige gärna tagit efter, så nu ”adopterar” vi även deras firande med Jesusbarnet. Och eftersom vi redan har en konstig hednisk tradition, dessutom med katolska inslag, kring den 13 december så tycker kyrkan att det är väldigt lämpligt att istället förlägga det vitklädda Jesusbarnet med ljus i håret till denna dag.

År 1753 byter vi ut den julianska kalendern mot den gregorianska, som vi fortfarande har kvar. Lussenatten var inte längre årets längsta natt, men tankarna om att det var extra farligt då levde kvar. Utklädda ungdomar började gå mellan gårdarna i hopp om att få en sup och lite mat. Ibland var de utklädda till ”lussegubbar”, som påminde lite om julbocken med raggig päls och horn i pannan, och ”hotade” med att röva bort småbarn om de inte fick vad de ville ha. Tonårsflickor kunde istället klä ut sig till ”lussebrudar” i vackra kläder och smyckades med kronor av pappersblommor. De gick i täten för ungdomsföljet, ibland tillsammans med en brudgum. Vandringen avslutades med en fest. Det äldsta belägget för en vitklädd lucia som uppvaktar på morgonen den 13 december är från Västergötland år 1764. Den lucian bar änglavingar på ryggen och ljusstakar i händerna.

Under 1800-talet flyttar bondesamhällets luciafiranden in till städerna där det ofta är studenter vid olika universitet som börjar ”lussa”. Den första kända beskrivningen av en vitklädd lucia med ljuskrona är faktiskt en man, en dräng från Skinnskatteberg år 1820. Det är också nu som luciaföljet växer till ett helt tåg, tärnorna och stjärngossarna dyker upp. Stjärngossarna har egentligen sina rötter i de tre vise männen i ett gammalt medeltida kyrkospel. Unga pojkar skulle tåga från dörr till dörr från annandagjul till trettondagen för att framföra sitt stjärngossespel och i gengäld fick de lite pengar eller kakor och punsch. Men under 1800-talet dyker de plötsligt upp i luciatåget istället.  Och brännvinet och fläsket som förut varit brukligt under lussefirandet ersätts av kaffe och lussekatter.

På 1890-talet startar Skansen i Stockholm ett luciafirande i ett försök att lyfta fram folkliga festseder från olika delar av Sverige. Firandet fortsätter dock att se lite olika ut i olika delar av landet ända fram till slutet av 1920-talet. År 1927 utlyser nämligen Svenska Dagbladet en tävling där läsarna får vara med och rösta fram Sveriges Lucia. Den vinnande lucian gick i procession med elektriskt ljus i kronan och tävlingskonceptet spreds därefter till andra tidningar runtom i Sverige och bilden av hur en lucia SKA se ut skapas. Det är alltså först nu som lucian helt plötsligt måste vara en kvinna och ha långt blont hår och blåa ögon.

Hängde ni med i svängarna? Vårt ”gamla svenska traditionella luciafirande” är alltså inte särskilt gammalt, utan snarare väldigt nytt, bara ca 80 – 90 år och har dessutom skapats av media. Det har däremot sina rötter i både hedendom, folktro, den katolska och den protestantiska kyrkan, Tyskland och så lite inslag av studentspex.

Sedan några år tillbaka förekommer ofta diskussioner kring luciatraditioner i media. Ska man fira lucia eller inte? Kan en pojke också få vara lucia? Ska pepparkaksgubbar få vara med i tåget eller inte? Och hur är det med sockerbagare, tomtar och änglar? Personligen har jag sett luciatåg med både Spiderman och prinsessor på förskolor de senaste åren. Och vet ni vad: jag tycker att det är helt OK!

För mig är vårt luciafirande ett strålande exempel på ”kulturarvande”, alltså att vi plockar ihop traditioner från flera olika kulturer och gör något nytt av det. Och jag hoppas att Lucia, oavsett hur hen kommer att se ut i framtiden, får fortsätta att göra det som alltid varit huvudsyftet med lussefirandet: att jaga bort mörkret och komma med ljuset!

Elin Ljungqvist